Långt sällskapspass

Vad härligt med något som faktiskt liknade vår i luften idag! Valencia-bekantingen Annika är i Malmö över påsken och vi hade bokat in ett långpass som uppstart på påskfirandet. En runda med Annika utan ett besök vid Turning Torso räknas inte och därför styrde vi först stegen dit och tog sedan sikte på Brofästet.

Det var ett tag sedan vi sågs sist och vi tjattrade på om allt mellan himmel och jord samtidigt som kilometerna tickade på. Det var t ex ett perfekt tillfälle för mig att ställa frågor till en expert på frilansskrivande eftersom jag går i en del sådana funderingar inför mitt stora reseäventyr som startar i höst.

Annika är inte bara ett frilansproffs utan även en bloggexpert vilket innebär att rundan avbryts då och då för fotostopp. Mycket trevligt en dag som denna när man har havet tätt inpå och en Öresundsbro som man (ytterst) sakta men säkert närmar sig.

Tar man små omvägar ute vid Sibbarp och ut mot bron blir den här rundan ganska spektakulär och det känns alltid lite nervöst när man tar med någon annan på en grej som man själv sålt in som häftig. Tänk om den andra blir besviken? När vi till sist nådde ner under bron märkte jag dock direkt att hela grejen hade fallit i god jord och min oro släppte.

Passagen från brofästet och in mot Bunkeflostrand är bitvis lite småtuff med några stigningar och vi hade dessutom motvind på sträckan. Det var skönt att komma in bland husen och få lite lä och vi bestämde oss för att ta bussen tillbaka in mot stan. För att komma med bussen fick vi dessutom lägga på en liten spurt och det var två nöjda löpare som sträckte ut sig över sätena. 17 kilometers trivseljogg måste vara den optimala starten på en långhelg?

Alla foton nedan är tagna av Annika Persson:

Race Report: Marsloppet

Efter sedvanlig grötuppladdning som nu blivit något av en ritual som jag måste genomgå i mina loppförberedelser hämtade jag upp Johan och Elin och rattade bilen mot Karlshamn. Det kändes något högtidligt att gästspela på deras galna loppturné men jag försökte anpassa mig och skapa familjär stämning i bilen. På en punkt ligger jag långt efter, proffsigheten... Det blandades pulverdrycker och diskuterades hur många lager man skulle klä sig i. Själv deklarerade jag att "är det varmare än -3 grader är det shortspremiär som gäller" och så fick det bli, -1,5 visade bilens mätare när vi ställde oss på parkeringen vid Vägga Idrottsplats.

Vi var absolut först på plats och när vi väl hittat rätt fanns det massor med tid till förberedelser och funderande. Jag hann bli nervös, är helt enkelt inte van vid att vara i så god tid till ett lopp och började oroa mig för att jag inte skulle hålla för hela distansen samt för att mitt shortsval kanske var lite väl kaxigt.

Malmötrion på plats i Karlshamn.

Första milen

Starten gick och jag kände redan i den första uppförsbacken att det fanns spring i benen. Det var ett mycket litet startfält och efter att vi hade passerat några löpare under de första två kilometerna blev det ett helt eget lopp. Lite ovant var det att springa tillsammans med någon men jag höll mig bredvid Elin och vi hade Johan alldeles strax bakom. Vi hade inte diskuterat igenom så noga vilken fart som gällde men jag föreställde mig att Elin var sugen på att persa och låg därför oftast snett framför henne och försökte hålla mig i intervallet 4:35-4:40 per km vilket borde vara optimalt för hennes del. För mig var det en trygg fart i en mil enligt ett färskt formbesked från förra helgen, sen fick det liksom bära eller brista tänkte jag.

Första fyra på 4:34-4:34-4:40-4:35. Oerhört stabilt. Inte ens en antydan till flämtande andhämtning. Skönt! Elin hade förvarnat om att hon definitivt inte springer tyst och hennes motmedel mot detta är att alltid springa med musik så hon slipper höra sig själv. Redan efter 50 meter satte hon igång och jag tänkte för mig själv att den här kvinnan faller ner död vilken sekund som helst men det förvärrades liksom aldrig utan lät likadant hela tiden.

Nåväl, runt halvmilen kom ett backigare parti där vi sänkte farten något i ett par km men så fort det blev lättare terräng var vi nere igen mot ca 4:35/km. Johan valde att släppa efter ca 7 km, jag märkte inte när så skedde utan plötsligt var han inte där. Klokt nog bröt han efter kvartsmaran, fick sig ett riktigt lopp men riskerade inte att förvärra sina skador. Min första minisvacka kom efter 8 km men jag kom snabbt ur den och när vi passerade milen var det på fina knappa 46:30. Mindre än halvminuten långsammare än mitt millopp förra helgen, trots klart tuffare bansträckning och trots att jag då svepte på en grym spurt sista 200m. Men jag kände mig inte särskilt orolig, hade visserligen börjat flåsa lite men det fanns en hel del power kvar.

Andra milen

Strax efter varvningen började det snöa lätt. Vi fick syn på två blåklädda löpare framför oss och började sega oss ikapp. Jag kände av en kort schackningsperiod runt 12 km men kom ganska snabbt ur den och vi fortsatte att äta oss närmare.

Runt 14 km märkte jag att Elin hade det tufft i backarna. Jag valde att sakta in och vi noterade en kilometer strax under 5 minuter. Men de blåklädda männen verkade också dras med bekymmer och ute vid vändpunkten var vi bara några meter efter dem. Tror inte att de hade haft koll på att vi var så nära för nu ökade männen i blått och vi lät bli att svara. De försvann iväg mot horisonten och vi såg dem aldrig mer. Men vi höll farten fint, kilometer efter kilometer, och jag började inse att jag var på väg att sätta ett jättepers om jag bara skulle hålla någorlunda in mot mål.

Ett fascinerande fenomen var när Elin vid några tillfällen tycktes prata med sig själv. Eller det kom iaf ljud från henne och de verkade inte vara riktade till mig. Jag trodde att hon peppade sig själv men i efterhandssnacket visade det sig att det var försök till att sjunga med i bra låtar. Det blev oavsett vilket rätt bra avbrott i den monotna löpningen där man rycktes upp och slog en koll på klockan och liksom vaknade till liv.

På km 17 började jag få det kämpigt på allvar för första gången och km 18 gick ännu långsammare. Det blev allt oftare Elin som satte farten och jag fick nu på allvar glädje av att inte vara ensam längs banan. Tror inte jag hade kunnat motivera mig till att hålla så pass hygglig fart, som vi trots allt fortfarande gjorde, på egen hand. På km 19 började det åter gå lite snabbare och känslan av att man snart skulle få skära mållinjen på en kanontid stärkte. 20:e kilometern gick på öppningshastigheten 4:35 och den andra milen på strax under 48 minuter - riktigt nöjd med det.

Under den sista dryga kilometern bara njöt jag, trots dimmig blick, av att vara på väg mot en kross av mitt personbästa. När Elin lade in ytterligare en växel för att långspurta med kanske 500 meter kvar placerade jag mig först bakom henne i ett par hundra meter men släppte sedan. Kände inte lusten att försöka vrida ur det där allra sista, jag var så himla nöjd ändå och hon gick i mål 6 sek före mig.

Inne på upploppet kommenterade speakern förtjust mitt val av shorts och jag bjöd på en vink. När man ropade ut min tid hade jag först lite svårt att ta in det faktum att jag inte bara gått under årets mål på halvmaran (1:40) utan faktiskt verkligen krossat vad jag trodde mig själv vara kapabel till för tillfället (men jag kontrollerade tiden både på klockan och i sekretariatet och det stämde - wow!). Pers med åtta minuter levererar man inte så ofta. Skönt hur väl jag höll ihop det och gött att också kunna ge Elin rejält med draghjälp till ett nytt pers med ca 2 min. Grattis!

Johan fångade när jag skar mållinjen.

Tid: 1:37:52
Tid/km: 4:38 (vs. nästan identiska 4:36 som jag hade på milen helgen innan och var nöjd med)
Placering Motion: 7 (av 17 fullföljande)
Placering Totalt: 28 (av 45 fullföljande)

Om loppet

Mycket vacker bansträckning där delar av varvbanan går längs den vackra Blekingekusten. Nackdelen med bansträckningen är att den gör loppet helt publiklöst om det är så pass kallt som nu var fallet. Banan bjuder på en del kupering men aldrig värre stigningar än ca 15 meter och då följs de nästan alltid av ett liknande svagt nedförslut där man kan återfinna krafterna.

Välarrangerat och utan frågetecken men det är klart att det känns lite glest när man from två löpta kilometer varken passerar eller passeras av någon annan löpare på hela vägen in mot mål. Vändpunkten längst ute på varvet är en liten finess som gör att man får lite koll på de som ligger strax före och efter vid två tillfällen under loppet.

Fungerande vätskelangning, speaker och glada funktionärer samt möjlighet till omklädning utan trängsel är också stora plus. Jag gillade loppet men är såklart rejält färgad av att det gick så oerhört bra.

Löpningen framöver

Detta var formbeskedet inför maran i Wien om tre veckor som jag inte ens hade vågat drömma om. Kan jag bara få till en-två rejäla långpannor nu under påskveckan kan det ju bli en trevlig upplevelse trots de tveksamma förberedelserna. Tim gick sub 40 på ett millopp för första gången idag och Jörgen har visat knallform på löpbandet på sista tiden så det är en taggad Valencia-trio som kommer återförenas.

...och hur tusan hanterar jag målsättningen på halvmaradistansen framöver nu när jag redan slagit årets mål med råge och gått under 100 minuter som alltid varit lite av en drömgräns för mig? Det får jag fundera på, rätt dag, lite mer träning och med en fin loppdisposition på en flack bana känns 1:35 faktiskt inom räckhåll. Det låter sjukt snabbt men...ingenting är omöjligt!

Inför Marsloppet

Senaste halvmaran (Änglamark Nytårsløb på Nyårsafton) blev ett praktfiasko för min del eftersom jag klev av efter 9 km. Jag trodde då att det var sjukdom på ingång för så kändes kroppen under loppet men i efterhand lyder analysen att jag helt enkelt var nedtränad. Det är jag inte nu. Mer otränad än nedtränad faktiskt.

Enda kända kroppsproblemet är höger vad där jag fick kraftig kramp på slutet av torsdagens simträning och tvingades kliva av (kravla mig ur är ett bättre uttryck) under slutminuterna efter att ha fått stretch-hjälp i vattnet av min olycksbroder Olof på simkursen. Vi hade kört mkt benspark och jag hade säkert spänt mig mer än nödvändigt. Nåväl, känslan sitter kvar och jag hade en lättare krampkänning på samma ställe även under lördagens simpass i Hörby men hoppade då ur bassängen och stretchade en kort stund och kunde sedan köra vidare. Kramp i vaket tillstånd är ett nytt fenomen för mig. Har alltid hånlett lite i smyg åt de som drabbats men nu förstår jag. Hoppas slippa dessa bekymmer imorgon genom att stretcha före loppet.

När jag ändå är inne på orosmomenten och negativa faktorer så kommer man inte ifrån vädret. Det väntas bli minusgrader under loppet och stora delar av bansträckningen sägs gå längs havet vilket kan innebära iskall kraftig motvind. Brrr...

Negativt också såklart att jag ännu inte är riktigt genomtränad för en halvmara, tror jag. Jag har iaf inte sprungit längre än 12 km sedan i januari.

Över då till det positiva. Jag har framgångsrikt lyckats ragga sällskap i bilen upp till Karlshamn i Blekinge i form av Johan och Elin från min Hörby-simkurs. Detta är två riktigt rutinerade rävar i sammanhanget som i nästan oavbrutet sträck sedan någon gång förra sommaren stått på startlinjen till en halv- eller helmara varje helg! Många lopp i kalla skogar i Danmark har det blivit och Johans kropp har väl nu börjat säga ifrån även om han inte riktigt vill erkänna det. De sista månaderna har de oftast joggat sig lugnt igenom loppen tillsammans och Johans dåliga samvete gentemot Elin gjorde att han nappade på mitt förslag om att hänga med norrut så att Elin skulle få "snabbt" sällskap en helg samtidigt som han i lugn och ro på egen hand skulle kunna testa lite olika skydd och tejpningar under loppet.

Så nu har jag en perfekt hare/draghjälp. Elins pers ligger på 1:39. Mitt är hela sex minuter sämre men jag ska vara kapabel att prestera ett par minuter bättre. Jag brukar vara anti att springa lopp tillsammans med någon men just den här gången, när loppet i första hand är en marathonförberedelse, tror jag det kan vara perfekt med en farthållare. Så jag ger upplägget en chans.

Målet är ett nytt personligt rekord på halvmaradistansen och tiden att slå är därmed 1:45:55. Allra viktigast är dock att få 20+ kilometer i följd i kroppen.

Speeden ok, distansen då?

Tiden rinner snabbt iväg och innan jag vet ordet av kommer det vara dags för Vienna City Marathon. Endast 3,5 veckor återstår och jag har ännu inte gjort ett löppass över 12 km sedan återstarten. Att takta upp med så små tidsmarginaler som jag gett mig själv är verkligen en hårfin balansgång, minsta lilla skada/känning och loppet är mer eller mindre kört, det finns liksom inget utrymme att spela på.

Man ska komma ihåg att jag var fint igång. Lidingöloppet i september och Divina Pastora Marathon i november följdes av ok löpträning både i december och januari. Men sen tog det stopp och jag vilade helt i en månad. Nu, med start i mars, håller jag som bäst på med att takta upp:

Vecka 10, 2 pass, totalt 10 km
Vecka 11, 3 pass, totalt 28 km
Vecka 12, 3 pass, totalt 43 km (Planerat)

Ett av mina klassiska plötsliga infall har fått mig att sikta mot Marsloppet i Karlshamn på söndag. Det är en halvmara arrangerad av IF Udd med ganska litet startfält och jag jobbar just nu som bäst på att få med mig lite sällskap i bilen upp till Blekinge.

Efter den här veckan har jag tre veckor på mig innan loppet. Två rejäla långpannor är egentligen ett absolut minimikrav för att ställa upp men jag är tveksam till om jag törs och har tid med att trycka in mer än en runda på 25 km+, helst 30 km+. En sådan runda sliter rätt hårt när man inte är 100% genomtränad. Vi får se...

Positivt är att jag snabbt hittade tillbaka till samma fart som jag hade i kroppen i januari. Milloppet i söndags på nytt vuxenpers (46 min blankt) var ett skönt kvitto och igår körde jag ett fartpass på löpbandet över 12 km där jag höll samma km-tempo som under söndagens lopp utan att bränna ut mig fullständigt.

Så speeden finns där, men uthålligheten är ett stort frågetecken. En tävlingshalvmara och en långpanna blir sannolikt allt jag har att komma med innanför västen inför Wien - knappast den optimala förberedelsen men jag tror det kan vara tillräckligt för att ta sig i mål, dock inte på någon supertid.

Vasaloppsminnen

Målgesten? För mig var det givet. Snyggaste passagen över mållinjen ever stod Björn Lind för under OS i Turin 2006. De sista milen var det en av få saker jag kunde fokusera på, väl framme skulle en skida upp i luften och armarna i skyn. Att jag sedan lyckade hänga ut tungan därtill måste räknas som en schysst bonus!

Björn Lind?

Rickard Alfredsson?

Annars består ju minnena ifrån Vasaloppet till stor del av det tröstlösa saxandet uppför backarna till följd av de bakhala skidorna. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på något vis lyckades jag uppbringa en glad min i ett sådant uppförslut när jag fick syn på en kamera (notera hur personerna i bakgrunden behagligt kan diagonala).

I dagarna damp också årets skidmedalj från Lugi Skidklubb ned i brevlådan som ett sista definitivt bevis på att jag faktiskt tog mig i mål. "Årets lugimedalj inspirerades av en med konstnärliga anspråk falskmyntad nidbild av vår nuvarande regent med ett landsomfattande sökande efter falska kronor som följd".

Nu stänger vi årets vintersäsong helt och fokuserar på sommaren. Man skulle bara önska att vädergudarna också kunde tänka så!

Race Report: GbgVarvets Seedningslopp i Hbg 10 km

Säsongspremiären avverkades en vacker vårdag med klarblå himmel och ganska mycket blåst. På morgonen grubblade jag en del över klädvalet men ekiperade mig till sist med två lager upptill och satte på shortsen (men garderade med ett par träningsbrallor utanpå). En rejäl frukost med havregrynsgröt och frallor intogs och sedan rattade jag bilen upp till hjärtat av fiendeland och letade parkeringsplats i trakterna av Olympia, Helsingborg.

En plats att längta till under loppet.

Under hela hösten och en bit in i januari hade jag skött min löpträning förträffligt men därefter avtog träningslusten och det enda jag lyckades uppbringa energi till var de träningspass som krävdes för att ta mig i mål i Vasaloppet. För två veckor sedan tog jag mig dock i kragen och jag hade hunnit få fyra löppass innanför västen inför dagens lopp. Alldeles för lite naturligtvis men samtidigt kanske ändå tillräckligt för att inte komma in på en skamtid, formen innan jag blev lat var ju trots allt riktigt god?

Detta seedningslopp hölls för första gången och jag hade förväntat mig ett startfält på max 150 pers. Det var därför en stor positiv överraskning att man fått in över 500 förhandsanmälningar. Vi trängde oss alla in i startfållorna framför Idrottens Hus och tillämpade kompissedning där mitt val var enkelt; "för oss som springer milen på 40-50 min". Värre hade jag det då med min pulsklocka. Trots att jag gick ut i god tid för att starta den (valde långbrallor istället för shorts) vägrade den hitta sändarna och till slut tvingades jag inse att det fick bli löpning utan km-tider vilket kändes riktigt naket.

Chiptidtagning och nettotid innebär alltid mindre kaos i starten än om bruttotiden räknas och folk promenerade disciplinerat fram till starten innan milrundan sattes igång. Det var trängsel i max 100 meter innan man fick fritt spelrum vilket var befriande och tog bort det vanliga stressmomentet där det blir någon sorts psykologi i att man vill jaga ikapp förlorad trängseltid.

Jag kom igång i vad som kändes som ett ganska högt tempo. Slowstarting har aldrig varit min melodi och jag låg på måttlig omkörning under de första två kilometerna. När jag kände att andhämtningen blev något mer ansträngd släppte jag försiktigt på farten och försökte hitta någon löpare längre fram i fältet som verkade hålla jämn fart och bestämde mig för att aldrig släppa denne ur sikte. En man i gulsvart förblev, helt ovetandes, min hare i åtta ytterligare kilometer.

Banan gick över två femkilometersvarv och var, precis som utlovat, mycket flack. De små stigningar som fanns, t ex efter en tunnel, blir då extra jobbiga eftersom det då är extra ovant att ta sig uppför men full cred måste verkligen ges till arrangören för den snabba bansträckningen. Ett sommarlopp längs denna bana och mindre vind skulle innebära möjlighet till alldeles fantastiska tider.

Inne vid varvning ropade en arrangör till gänget jag just då sprang med att vi låg på en tid runt 22:30. Hoppsan! Det gick ju faktiskt lite för snabbt! Men hellre det än att man sackat efter. Ute på andra varvet satte den snabba öppningen sig lite mentalt och varje gång jag kom in på någon av de rejäla motvindssträckorna gjorde jag mig beredd på att gå in i väggen men jag kände aldrig av någon riktig kris. Huruvida det var jag som sprang i ojämnt tempo eller om det var den rosaklädda kvinnan som passerade mig säkert fem gånger vet jag inte riktigt. Mannen i gulsvart var på samma avstånd hela tiden iaf. Jag plågades, som alltid, rejält på sträckorna av motvind men återhämtade mig snabbt när det blev sid-/medvind och tror inte dagens kraftiga blåst påverkade min totala insats nämnvärt.

Från fem fram till åtta kilometer hade jag det lite halvtungt men på vägen in mot mål började jag känna mig stark. Hade kanske tappat ett femtontal placeringar efter varvningen men de sista två kilometerna tog jag mig förbi lite folk som började tröttna. Det känns ovant för mig som alltid kroknar på slutet men är en trend ifrån skidsäsongen som jag gärna vill behålla för självkänslans skull.

Missbedömde distansen kvar till målgången något och klämde inte av spurten förrän man såg målställningen och då var det endast ca 50 meter kvar. Jädrans vilken speed! Svepte nästan 10 pers i ett huj varav den ena var kvinnan i rosa som inte kunde svara, gött att vinna en tävling i tävlingen men samtidigt lite frustrerande eftersom loppdispositionen omöjligt kan ha varit perfekt med så mycket spurtkrafter kvar.

Efter målgången dröjde jag mig kvar en lång stund i väntan på resultaten och belönades med en positiv överraskning. Sluttiden var på 46 blankt, en minut bättre än jag hade hoppats på och bara en minut ifrån årets målsättning om att kliva ner på under 45 minuter på milen. Vilan efter höstens och julens träning tycks ha gjort mig gott och jag är nu snabbare än någonsin tidigare i vuxen ålder. Den här speeden har jag inte haft i kroppen sedan de tidiga tonåren då jag avverkade Segerundan i Malmö (11 km) på precis under 50 min och till den nivån är det nu inte långt kvar. Jag kommer nog lyckas med målet att försätta mig i mitt livs löparform till sommaren!

Mannen på bilden har just slagit "Vuxenpers" på milen.

Summeringen:

Tid: 46:00
Snitt/km: 4:36
Placering Herr: 160 (av 294 i mål)
Placering Totalt: 170 (av 442 i mål)

En studie av tidigare års seedningstabeller ger utfallet att jag med största säkerhet hamnar i startled sex på GöteborgsVarvet vilket också är tidsintervallet där mitt halvmarapers ligger. Borde vara ok.

Dagens lopp vanns av den grymme Johan Larsson som gick i mål på några sekunder över 30 minuter. Den tiden skulle stå sig ganska hyggligt även i nationell konkurrens.

Inför GbgVarvets Seedningslopp i Hbg

Visst fasen! Jag ska ju tävla imorgon - det lär ju gå helt åt skogen!!!

Sannolikt är det årets minst prioriterade lopp ifrån min sida och förberedelserna har varit bedrövliga. Det var först i förra veckan jag började löpträna lite försiktigt igen efter ungefär en månads uppehåll. Jag är sent på det inför Vienna City Marathon och får se morgondagens 10 km som ett bra fart-träningspass inför större uppgifter.

Senare i år har jag som mål att gå under 45 minuter på milen men det lär jag inte vara i närheten av imorgon. Klarar jag gå under 47 minuter är jag riktigt nöjd, inte minst eftersom gränsen går där för när faktorn som tiden multipliceras med i seedningen ökar från 2,3 till 2,45.

Förmodligen ligger min kapacitet just nu på just ungefär 47 +/- 1 min och det kan ju, om inte annat, vara intressant att ha ett startvärde precis i början av säsongen att jämföra sig mot för ytterligare ett antal millöpningar lär det ju bli i år...

Testloppet i måndags gav tiden 49:31 och då gav jag åtminstone 95%. Den banan var lite tyngre än vad som väntar imorgon och med den lilla genomköraren i kroppen samt lite tävlingsfokus och vettiga ryggar skall jag alltså kunna komma ner en liten bit bara jag inte går ut för hårt. Men ner mot 45 är alltså inte realistiskt. Den här gången.

Start kl 11:00 utanför Idrottens Hus i Helsingborg. En flack bana utlovas och jag preppar med en stor tallrik havregrynsgröt.

Race Report imorgon kväll. Tävling är ändå tävling!

Ett års träning

Det slog mig idag att jag nu borde ha passerat ett år av träning och efter en koll i rullorna kan jag konstatera att det stämmer. Den 10:e mars förra året testade jag t ex att ge mig ut på Bokismilen efter att två dagar tidigare ha avverkat mitt första löppass (3 km). Drygt en timme tog det och jag var rätt tagen efteråt vill jag minnas - men samtidigt nöjd med avstampet.

Lite perspektiv ger det allt nu när jag tycker att min löparform är riktigt sunkig. Visserligen är Bokismilen ganska tuff och tiden den gången motsvarade förmodligen 58-59 min slätlöpning på milen.

Det kan ställas mot vad jag tycker är svag form nu. Sprang en milrunda längs med kusten i Helsingborg efter jobbet idag och kom in på 49:31 på en bana som innehåller en riktigt lång stigning (som man sedan får nedför på hemvägen). Visst skulle jag ha gjort en flera minuter bättre tid i början på januari i år men ställt mot min fysiska status vid den här tiden förra året är det ändå signifikant skillnad, milt uttryckt.

Det absolut bästa med året som gått (utöver att jag på köpet fått en kropp jag trivs med och att jag blivit otroligt mycket piggare och gladare) är att jag fått vara skadefri och med undantag av en envis förkylning, som jag drog på mig i Kiev under fotbolls EM, helt sjukdomsfri. Två stora livsmål har passerats eftersom jag klarat av att ta mig igenom både ett Marathon och Vasaloppet och dessutom är jag halvvägs igenom En Svensk Klassiker eftersom jag även har fixat Lidingöloppet.

Samtidigt är det mycket som återstår under det halvår som är kvar av satsningen. Jag skall fortsätta försöka lära mig crawla, bli en cykelnörd, springa ännu ett marathon, avverka 1-2 halva Ironman, testa OW-simning och till sist...försöka ta mig igenom en Ironman.

Jag är ju en man och att hantera två saker samtidigt är för oss inte det lättaste. Samtidigt som jag kämpar på med den fortsatta hälsosatsningen finns det massor med förberedelser att ta i inför mitt stora världsomspännande äventyr som inleds i september. Två gigantiska privata projekt. Jag brukade alltid förr lite skämtsamt säga att jag saknade ett liv men det stämmer inte längre. De flesta tar sig aldrig an något så stort personligt projekt någonsin i livet - jag köttar på och kör två jätteprojekt samtidigt! Man skall göra saker ordentligt eller inte alls - jag vet inte varifrån jag fått just den tankesättet men för tillfället är det tydligt i mitt liv att det är så jag lever. Jag har definitivt ett liv och jag trivs för stunden riktigt bra med det, vad mer kan man egentligen önska sig?

Återstarten inledd

Det verkar faktiskt som jag lyckades ta mig över den tunga återstartströskeln nu i veckan. Jag har inte på något vis tränat i mängder men fem varierade pass Mån-Tor är ett steg i rätt riktning. Må så vara att passen varit korta och måttligt kvalitativa - det är ett steg i rätt riktning igen iaf.

Löpningen

Två pass. En lunchjogg på ynkliga 3 km i tisdags. Hade inför detta inte löptränat på ca en månad och herregud vad jobbigt det kändes. Jag fick verkligen kämpa för att ta mig in på sub 15 min, en fart som jag för bara någon månad sedan kunde hålla på löpbandet i 15 km och ändå vara mindre förstörd. Därtill fick jag träningsvärk hur nu det är möjligt efter en så kort runda? Dagen efter joggade jag 7 km i lite långsammare tempo och det kändes genast något bättre. Det faktum att jag faktiskt ställer upp i en löptävling om en vecka skrämmer skiten ur mig men jag är iaf förberedd på att det kommer gå illa.

Cyklingen

Plöjde på motionscykeln i 70 min i veckan. Ingen rolig upplevelse det heller. Oj vad jag tappat!

Än viktigare var dock dagens aktivitet där jag tillsammans med skribenten för Kittad för cykel uppdaterade mig på vad man behöver tänka på vid köp av hoj. Vi inledde med en fika på stan och stack sedan över till Bikepro för att klämma och känna på riktig vara. Min inställning har förändrats en del här efter att jag började planera inför min jorden-runt resa. Tanken nu är att köpa en begagnad racer och klämma på en tempobåge till triathlon-tävlingarna. Det blir alltså ingen tempohoj vilket från början var planen.

Simningen

På mitt egna pass i veckan började jag fuska och köra tvåtakt istf tretakt. Jag upplever det som lättare att andas på högersidan och behövde då inte heller vänta lika länge på färsk luft. Med fusktekniken lyckades jag vid två tillfällen (mellan många misslyckade försök) crawla 25 meter vilket kändes som ett jättekliv i rätt riktning. MEN, jag fick rejäl bakläxa på crawlkursen i torsdags och försökte då med tretakt igen. Det gick sämre än någonsin tidigare och nu känns det som att jag är tillbaka igen på ruta ett...

I veckan som kommer tänker jag scanna Blocket etc. på annonser. Cykelköp på g alltså inom de närmaste veckorna.

Återstarten - status per gren

Slut på det lata livet - det går helt enkelt inte längre att gömma sig bakom Vasaloppsvila som ursäkt utan nu följer ett antal veckor med grenspecifik träning fram tills strax efter påsk då det drar ihop sig till nästa större utmaning - Vienna City Marathon 2013.

Löpning

Dags att hitta tillbaka ut i löparspåret nu. Det blir lättare med ljusare dagar i antågande och det behövs verkligen då jag varit väldigt inaktiv med löpningen den senaste månaden. Nästa tävling är faktiskt inte VCM utan den står för dörren redan i mitten av mars eftersom jag ställer upp i Göteborgsvarvets seedningslopp i Helsingborg. Ett millopp om knappt två veckor alltså, känns galet med tanke på att jag inte har en löprunda i kroppen på flera veckor, men men...

Cykling

Dags att köpa hoj! Absolut senast till påsk behöver jag ha en cykel i min ägo. Har börjat dra i en grym kontakt som hjälper mig med tips inför köpet och det kommer mer om detta i ett senare inlägg. Sannolikt blir det en begagnad landsvägshoj och tempobåge.

Fram tills dess att den fundamentala cykelfrågan är löst kör jag på gymmet. Dags att återstarta med de dödspassen igen också således.

Simning

Den enda grenen jag varit det minsta aktiv i utav triathlon-momenten under de sista veckorna. Med betoning på minsta. Jag skulle inte vilja påstå att det går särskilt bra men det rör sig i rätt riktning och jag har ännu inte gett upp. Faktum är att jag faktiskt chockade mig själv under kvällens egna pass genom att vid två tillfällen klara 25 meter crawl (och därefter någon minuts andnöd). Mellan succéerna var det dock gott om kallsupar och misslyckanden och taktiken bakom det personliga längdrekordet var att gå över till andning på vartannat simtag istället för vart tredje.

Jag ger det ett ordentligt försök nu fram till påsk. Minst tre och helst fyra simpass per vecka. Nöta nöta nöta - därefter får vi se - antingen lossnar det eller blir det bröstsim i sommar. Det kan gå!

Skidåkningen

Läggs nu ned helt på obestämd tid. Att avnjuta Vasaloppet från TV-soffan blev ännu mer fantastiskt när man kände igen sig längs spåret och det övergår verkligen helt mitt förstånd hur vissa elitåkare kan staka sig uppför Risbergsbacken och Lundbäcksbackarna.

Min överraskningstränare från Enköpingshelgen gick in på topp-1000 och satte nytt pers med en tid strax över 5h. Jag begriper inte hur man kan åka så fort. Men jag behöver inte bekymra mig mer om den saken. Just nu. Det finns nog med andra saker att ha huvudvärk över.

Belöningen: En resa runt jordklotet!

Äntligen kan jag nu berätta om huvudskälet till att jag haft svårt att hålla fokus på träningen under såväl januari som februari. Ett av livets hittills svåraste beslut har halvt ätit upp mig inifrån och när jag äntligen kom till skott och bestämde mig för att våga följa mitt hjärta följde två veckor innan det blev "offentligt" på jobbet att den här drömmaren under ett års tid har för avsikt att resa runt jordklotet.

Jag kommer jobba t o m juli, ställa upp i Ironman Sweden i augusti och sedan belöna mig själv med att förverkliga mitt livs största dröm och ge mig ut på en helt fantastisk och minst sagt spektakulär resa med start första veckan i september.

Tänkt resrutt (ca 25 länder)

Kanada

USA

Mexico

Belize

Guatemala

El Salvador

Honduras

Nicaragua

Costa Rica

Panama

Colombia

Ecuador (inkl Galapagos)

Peru

Bolivia

Argentina

Paraguay

Brasilien

Uruguay

Argentina (igen)

Chile (inkl Påskön)

Franska Polynesien

Cook Islands

Nya Zeeland

Fiji

Vanuatu

Australien

Färdsätt

Nordamerika blir en kombi av buss och hyrbil, i Centralamerika blir det buss, i Sydamerika mestadels Rosa Bussarna men även lite hyrbil/flyg och därefter kuskar jag fram i Söderhavet med flyg/båt.

Vad kommer vara förbokat?

Eftersom Rosa Bussarnas resor är tidsbestämda har de till stor del fått sätta agendan vilket gör att den första halvan av resan är ganska intensiv och detaljplanerad. De två resorna jag gör med Rosa Bussarna är:

Quito-Rio (Ecuador-Brasilen)

Buenos Aires-Santiago (Argentina-Chile - dvs de sista fem veckorna av denna resa)

Därtill kommer jag förhandsboka en plats på denna Söderhavsexpedition som är den enda resan i världen som går till den obebodda korallatollen Suwarrow som har en speciell innebörd för mig.

Resten är ett ramverk där jag själv snickrar ihop resplanen och är mer eller mindre flexibel. Andra halvan av resan går i ett mycket lugnare tempo än den första halvan och blir det ett för långsamt tempo stoppar jag in ett par ytterligare Söderhavsöar.

Vad händer med träningen?

Först försätta sig i sitt livs form och sedan bara försaka allt? Nejdå! Det blir ett marathonlopp i USA och OW-simning på Vanuatu bl a så jag kommer fortsätta hålla mig i form och låta denna träningsblogg leva vidare även om uppdateringsfrekvensen lär bli ganska begränsad. Många av de träningspass jag kommer göra är i sig säkert ganska spektakulära och intressanta att läsa om. Så träningsbloggen lever säkert vidare.

Hur följer man resan?

Detta ber jag att få återkomma till men jag tänker inte sammanblanda den generella rapporteringen med den här bloggen.

Känslan i kroppen just nu?

Lättnad över att ha bestämt mig, stolthet över att jag törs förverkliga min stora dröm och glädje över att jag lever under förutsättningar (och i en tidsålder) som gör det möjligt att ge sig på något så knäppt. Mina projekt har alltid haft en tendens till att bli stora men det här projektet går utanpå allt. Punkt.