fredag 6 september 2013

Löpning på klassisk och farlig mark i Kanada

Långt borta i världen befinner sig en herre som för 2,5 veckor sedan med minsta möjliga marginal lyckades ta sig i mål på Ironman i Kalmar - det stora slutmålet på en 1,5 år lång hälsosatsning som höll hela vägen. Nu är den stora belöningsresan inledd! Det är något tveksamt om jag någonsin igen kommer att satsa mot en så tuff fysisk utmaning men träningen ska ju inte behöva dö ut helt för den sakens skull och nu, mer än någonsin, är jag i behov av god kondition för att orka med och kunna njuta av det ganska tuffa programmet på drömresan. Så den här bloggen får leva kvar med ett inlägg då och då någonstans i världen när jag kört ett träningspass värt att rapportera om. Miljöerna lär ju vara ganska annorlunda mot vad folk utsätts för hemmavid så någon kanske finner det inspirerande att följa de här passen också?

Det är något visst med att sluta cirklar och få till logik. Den här gången skedde det dock helt slumpmässigt. Äldsta dottern hemma hos familjen där jag för tillfället huserar i Whistler, Kanada, råkar vara ett stort kanadensiskt medaljhopp inför OS i Sochi i skicross så det var henne jag frågade om tips på löpslinga när jag skulle ut på mitt första löppass sedan Ironman. Framme vid den utpekade starten visade det sig vara riktigt klassisk mark - samma runda som jag gjorde mitt livs längdskidåkningspremiär på under bevakningen på plats av vinter OS 2010. Alla små pusselbitar leder ju så småningom fram till helheten och här fanns en liten hörnsten i vad som kom att leda till en Vasaloppsmålgång tre år senare. Stort!

Startplatsen
Entusiasmen satte sig dock snabbt i halsen. Stora plakat varnade för sannolika möten med björnar ute i skog och mark. Jag memorerade de viktigaste informationerna - vid ett möte med en björn skulle man hålla minst 100 meters avstånd, prata lugnt, inte släppa ögonkontakten och sakta backa bort från platsen.

Exempel på björnskylt.
Nåväl, jag kunde ju inte fega ur nu. Vad skulle snygga Marielle säga om jag kom hem med oförrättat ärende och svansen mellan benen? Killen som hon imponerat frågat ut kvällen innan om bravaderna i Kalmar när han simmat nästan 4 km i öppet vatten, cyklat 18 mil i tuff vind och därefter gett sig ut på en evig mara. Högt huvud and off we go - I'm an Ironman!?...

Pulsklockan letade och letade efter satelliter utan framgång. Till sist kom det upp en fråga om jag flyttat mig några 100 km sedan sist den var igång. Jag log och tryckte enter på alternativet ja men inte fasen hittade den några signaler för det. Jaja, det fanns en karta vid starten som jag memorerade och stigen skulle vara väl utmärkt så det var väl bara att köra på ändå.

Start nere i högra hörnet, upp till och runda sjön och därefter tillbaka - The Lost Lake Loop.
De första hundra meterna var jag fullt sysselsatt med att spana in i skogen efter pälsklädda djur. Må all världens ondska drabba den som rekommenderade 100 meters avstånd vid möte med en björn! Stigen slingrade ju sig fram med ständiga svängar och upp över små kullar mest hela tiden så i bästa fall skulle man ha 25 meters avstånd vid ett möte med dessa varelser. Minns att jag tänkte att det kanske är här allting slutar - upp över en kulle och rakt in i ett björngap? Sedan kom jag på andra tankar av flera orsaker.

Lost Lake.
Dels var det mycket folk i rörelse i det fina vädret ute på slingan som döpts till The Lost Lake loop. Mountainbikecyklister, löpare och vandrare. Tillsammans förde vi säkert tillräckligt mycket oväsen för att hålla bestarna på avstånd. Inte minst jag började föra oväsen, de ständiga backarna knäckte mig nästan direkt och jag kände mig väldigt otränad där när jag flämtade ljudligt upp över kullarna. Att hålla mig upprätt krävde så pass mycket uppbådande av kraft att jag inte hade tid att spana in i skogen. Sen kom jag fram till The Lost Lake och hade fullt upp med att kolla in de härliga vyerna det fåtalet ggr jag på allvar orkade titta upp.

Jag i motljus framför sjön.
Så lämpligt med en blogg så man måste ta ett och annat fotostopp och kan pusta samtidigt i några sekunder! Loopen rundade sjön och på bortre långsidan fanns en badbrygga som lockade en hel del men jag kämpade på, kom in i andra andningen och kände mig lite starkare.

Badbryggan där mellan träden.
 Lite längre fram fanns en enklare sandstrand med några badgäster och därefter återkom man till startplatsen.

Sandstranden
Rundan kändes lite för kort för en järnman så jag tog ett varv till. Nu kändes inte längre de små kullarna som kullar utan som höga berg som skulle bestigas. Började jobba lite med positiva tankar - inte ett spår i kroppen av järnmansinsatsen mer än möjligen att jag blev onaturligt trött av fysisk ansträngning. Men inga knän, ljumskar, baksidor av lår eller så som ömmade. Min kropp har tagit den här fysiska satsningen förvånansvärt bra och det kan jag skratta mig lycklig över.

Bilderna hade tagits på första varvet så nu förbjöd jag mig själv att stanna öht. Det funkade men var jobbigt. Rätt som det var ute i skogen vaknade pulsklockan till liv och jag tryckte igång den. Kilometertiderna som loggades låg på uppåt 5:50 min/km, inte så illa ändå med tanke på hur långsamt jag tyckte det gick. Terrängen var faktiskt rätt tuff och jag hade inte rört mig på länge, hade 25h resa samt en del alkohol i kroppen ifrån gårdagen. När jag till sist lufsade in i mål kunde jag räkna ut att slingan bör ha varit 4 km lång och att jag därmed avverkat ca 8 km terränglöpning. Första träningspasset på resan, ingen djupdykning ner i en björnkäft, vackra vyer och inga krämpor - det blir bra det här...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar