tisdag 26 februari 2013

Race Report: Vasaloppet Öppet Spår

Ännu en "tick i checkboxen" och ett stort mål kan läggas till handlingarna. Ett livsmål därtill, vilket jag berättade om inför loppet. Allt blev inte riktigt som jag trott och tänkt, det blir det sällan, men så som förutsättningarna förändrade sig kan jag rakryggat säga att jag är nöjd med insatsen. Inte vansinnigt nöjd, men klart nöjd. Here's the story:

Före start

En klocka som ringer kl 03:00 brukar vara felinställd men inte den här gången. Jag och David pallrade oss upp ur våra sängar i Blocket-boendet som vi delade med två grabbar från Eslöv och började koka gröt. Det är sådant man gör i Mora en tidig söndagsmorgon. 04:00 plockades vi upp i bil och transporterades till bussavångsplatsen och 04:15 satt vi på en buss i riktning mot Sälen.

04:30 - En målmedveten man i skägg.
06:10 En segerviss man i skägg som tror han har proffsvallade skidor
Vi trodde oss vara i riktigt god tid men det blev ändå stressigt inför starten som skulle gå 07:00. Vid startplatsen i Berga by lämnade vi in våra väskor med ombyten för transport till Mora samt gjorde snabba toalettbesök men var ändå inte nere vid starten förrän vid 06:40. Då var det sedan länge smockfullt i de startfållor som öppnats och vi fick lite snopet stå och se på när starten gick. På Öppet Spår startas tiden när man passerar startlinjen men det är ändå aldrig kul att se sin raceplan gå om intet utan att man kan påverka. Så mycket för en tidig start och färre bromsklossar framför en på vägen till Mora liksom...

David fick sin starttid reggad 07:24 och jag min 07:30. Det hade frusit fast is där pjäxorna skulle fästas i bindningarna och tog mig alltså drygt fem minuter få på skidorna när det äntligen skulle vara min tur. En skånsk startparodi - det började gå troll i skiten helt enkelt och jag svor några fula ramsor om Norrland i allmänhet samtidigt som jag klickade igång min klocka, stoppade den i fickan och började staka mot startlinjen.

Mot Smågan

Jag borde ha sparat på svordomarna - de skulle ha kommit bättre till pass senare under dagen. Fram till den första backen kändes det iaf alldeles lysande. Jag hittade ett fritt spår vid ett par tillfällen och stämde av med rejäla stavtag och schysst kick i frånskjutet. Kroppen tycktes vara i full funktion trots den tidiga morgonen och jag kände hur det sprätte i benen så där gött som det bara gör när man har en riktigt bra dag. Skönt!

Eller? Startbacken tornade upp sig framför mig och kön började en liten bit upp så jag skulle få chans att testa diagonaltekniken också en liten bit. Höll på att stå på näsan direkt. Vafalls? Ett nytt försök och samma sak - skidorna fäste absolut inte alls i snön och jag gick över till att springa upp till dit kön började och förnekade för mig själv vad som just skett. Proffsvallarna hade säkert lagt på ett fäste för de snötemperaturer som gällde senare under dagen. Säkert.

Upp till banans högsta punkt var det en stilla saxpromenad som gällde tillsammans med tusentals andra dårar och därefter följde ett härligt åkparti in mot Smågan där man tog några staktag, bromsade då och då för att inte krocka och ändå förvånansvärt smidigt kunde ta sig framåt i leden. Kom ikapp David efter en stund och märkte aldrig riktigt när jag lämnade honom bakom mig. Inga bekymmer alls.

Mot Mångsbodarna

En smart manöver där jag skulle runda kön till drickat i Smågan förvandlades till ett fiasko och ville jag inte köra rakt emot hundratals skidpar fick jag helt enkelt bli utan vatten. Så blev det.

Planen var att öka på lite efter vätskekontrollen i Smågan. Så blev det också. Jag höll mig växelvis till de två spåren längst till vänster över myrarna. De var visserligen klart sämre än flera av spåren till höger men också mycket ledigare eftersom de var ämnade för omkörning. Tyckte själv att det gick riktigt riktigt bra. Vasaloppet var en barnlek och jag var som gjord för det här. Packåsnorna till höger och leoparden till vänster. Ur spår!

Mot Risberg

Dundrade in till kontrollen, hällde i mig fyra muggar vätska snabbt och konstaterade att de första 24 kilometerna varit en piece of cake. Fick syn på ett väggur som visade något i stil med fem i tio. Ok! Nu visste jag visserligen inte exakt när jag kommit iväg pga allt startstrul men jag verkade ligga i överkanten av mitt tidsschema för en åktid på åtta timmar, borde ligga någonstans på 2:20-2:25 och hade tänkt mig strax under 2:20. Lugna puckar, nu väntade utförskörningar där jag skulle få betalt för mitt ganska fina glid.

Något glidande blev det dock aldrig tal om. Alla spår i backarna var sönderplogade och man lämnades helt utan val att göra detsamma, dvs ploga, om man inte skulle köra över den stora massan av åkare framför. Folk flög som dominobrickor i backarna ändå och det tog rejält på låren att hela tiden ligga på bromsen men jag klarade mig helskinnad.

Till sist kom äntligen en rak nedförslöpa och jag gick ner i fartställning - här skulle det vinnas värdefulla meter. Plötsligt ser jag kille framför mig i mitt spår göra en kalasvurpa. En snabb blick över axeln och ett tjusigt spårbyte från skåningen - som en infödd dalmas. Då breder sig den vurpande killen ut över ännu ett spår, mitt nya, och jag har ont om tid, försöker balansera mellan mitt nya och det yttersta vänstra spåret men tvingas se mig besegrad av backen, gör ett kontrollerat fall men får dessvärre ut min arm i det yttersta spåret och tjoff - där fäller jag en stackare som kommer på min utsida i högsta fart.

Den stackaren flyger (bokstavligen) i en båge ut över ett dike in i en snövall och för en stund är jag rädd att jag tagit livet av honom. Endast ett par skidor sticker upp ur snövallen bortom diket. Sen tittar lyckligtvis ett alldeles snöfyllt ansikte upp ur snödrivan och det stackars offret försäkrar att han är oskadd, att han såg incidenten och vet att det inte är mitt fel, att jag kan åka vidare osv. Jag ber ändå om ursäkt tusen ggr innan jag (alldeles fnittrig av snömans-synen och chocken) glider vidare ned för backen. Det kunde gått riktigt illa och hade någon filmat vore en kioskvältare på Youtube född.

Så småningom tar nedförslöporna slut och Risbergsbacken tar vid. Så mycket värre och längre än jag föreställt mig. Jag har absolut inget fäste alls trots min proffsvallning men jag är inte ensam. Det är nästan fler personer bredvid spåret i backen som står och vallar om sina skidor än det finns löpare i backen. När det inte är alltför tokbrant springer jag uppför och i de brantaste partierna saxar jag. Att diagonala är bara att glömma. Båda gångerna jag ger det ett försök åker jag baklänges och faller. Nu förstår jag till sist innebörden av bakhalt. Det är jobbigt men jag tar mig fram till Risberg utan att helt tappa farten.

Mot Evertsberg

I Risberg får jag åter syn på en väggklocka och räknar ut att jag gjort de senaste 11 km på drygt en timme. Jag fortsätter att tappa på mitt tidsschema och kan nog snart lägga det på hyllan. Men katastrofen är långt borta - känns det som.

Hela sträckan från Risberg till Evertsberg känns som Risbergsbacken i miniatyr på repeat. Jag hinner aldrig återhämta mig riktigt när det går nedför och varje gång jag tar mig an en ny backe känns det tyngre. Att aldrig kunna växla över till diagonalande när det går lätt uppför börjar tära på krafterna och allt oftare låter jag bli att springa i backarna utan sax-går istället sakta uppför. Jag mals ned. Sakta men säkert.

Enda ljuset i det tätnande mörkret är när jag plötsligt får syn på jobbkollegan Peter bredvid spåret. Han står där med en vätskeflaska i handen och försäkrar att han tänker vara min serviceman under resten av loppet. Först tror jag att det är en hägring och inbillan men han är faktiskt där och hans sportdryck är tusen ggr godare än den som bjuds i Vasaloppskontrollerna. Det känns proffsigt och otippat ha en serviceman längs spåret tänker jag innan jag går in i eländesmörkret igen.

Mot Oxberg

I Evertsberg tog jag en extra lång paus. Kön till vallabodarna var hysteriskt lång och jag vågade inte chansa på en sådan (vilket jag med facit i hand borde ha gjort). Istället avfyrade jag en nödraket i form av byte av handskar samtidigt som jag drömmande stod i en kurva och sneglade mot de överfulla brytbussarna. När speakern förkunnade att det var tre plusgrader trillade så till slut poletten ner - det ÄR grisiga förhållanden - detta har prognoserna inte alls förutspått - jag har inte alls inbillat mig att spåren är usla och att alla har uselt fäste - det ÄR verkligen så. Jahepp - lägg alla former av tidsambition åt sidan och ta dig bara i mål, tänkte jag. Så fick det bli.

Efter Evertsberg följer loppets skönaste utförskilometrar. Trots mycket vila i dessa var jag redan helt slut när jag tog mig an de berömda Lundbäcksbackarna. Nu var jag inne på en bansträckning jag testat förut men visst hade Lundbäcksbackarna blivit bra mycket längre den senaste månaden? Varje gång man trodde sig ha nått toppen svängde spåret åt sidan och fortsatte uppåt, uppåt.

När jag till sist trodde att Oxberg väntade bortom nästa hörn förklarade en elak skylt att jag hade två kilometer kvar dit. Jag skulle ha kunnat brutit loppet då, jag var helt slut. Ändå hade jag åter fått ny vätska och peppning av Peter på vägen. Hur skulle det annars gått här egentligen?

Mot Hökberg

Här är det dimmigt. Jag minns att jag träffade min serviceman igen och knappt kunde stå på skidorna i en stilla position, han fick hålla i mig för att jag inte skulle falla i den lätta sluttningen. Efter loppet berättade Peter att jag såg riktigt sliten ut här men så sa han naturligtvis inte då utan han försäkrade att jag såg starkare ut än de flesta. Jag tvingade mig själv att tro honom.

Men jag hankade mig framåt. Gick långsamt i alla saxbackar och försökte spara mig till Hökbergsbacken. När den väl kom var den faktiskt mycket lättare än den bild av densamma jag målat upp inombords. Jag ville ropa högt åt banläggarna att de skulle ge mig nåt värre, än var jag inte helt knäckt liksom. Men jag höll nog på att bli galen.

Mot Eldris

Med Hökberg avklarat visste jag att jag skulle klara loppet. Inga riktigt tuffa stigningar återstod och när den stigning ut ifrån stationen (som jag ville minnas från Intersportloppet som en riktigt tuff prövning) visade sig vara så kort att jag t o m kunde staka upp för den växte tuppkammen snabbt.

Jag knep en skön snabb utförslöpa och konstaterade att det var klart mindre än två mil kvar. Som ett vanligt träningspass bara. Min nya taktik blev att ta rygg på någon som verkade veta vad den sysslade med och hade en acceptabel stakfrekvens i den nu ganska släta terrängen. Efter en stund hittade jag en tjej som både stakade på fint och dessutom hade en snygg rumpa. Flera kilometer och otaliga spårbyten senare märkte jag att hon började snegla över nacken för att se vilken idioten var som hela tiden följde henne som en skugga i hasorna. Jag låtsades som att det regnade nästa gång hon bytte spår och tog ett par extra kraftfulla stavtag istället och gled förbi. Jag såg henne aldrig mer.

Mina krafter var tillbaka! Jag åkte t o m och försökte finjustera detaljer i tekniken och det bet på riktigt hyggligt. Så skönt och så otippat att vara med i matchen igen! Nu låg jag åter på omkörning och det här var ett parti av banan som passade mig perfekt. Backarna var inte längre än att jag kunde springa uppför dem och jag blev bara starkare och starkare.

När jag träffade Peter igen 14 km före mål såg han lite chockad ut och undrade vartifrån jag fått krafterna? Fin utsikt tänkte jag för mig själv och log inombords. Han bjöd på kexchoklad och avslagen cola. Himmelskt! Därtill hade jag druckit kaffe i Hökberg. Plötsligt fanns hur mycket bränsle som helst i kroppen.

Mot Mora

Efter Eldris med nio kilometer kvar till målet ville jag knappt att loppet skulle ta slut. Jag hade inte haft någon Vasaloppskänsla i kroppen sedan Mångsbodarna med undantag av utförskörningarna från Evertsberg men nu njöt jag verkligen i fulla drag. Föreställde mig att jag var Staffan Larsson där jag stakade fram och plockade kilometerskyltar som midsommarblommar på en försommaräng.

Ofta verkligen dundrade jag förbi slutkörda löpare med min stakning och jag hade nu ett helt koppel med åkare som tagit rygg bakom mig på ett led i släptåg. Jag anförde en klunga. Skåningen! Det ni!

Med 1,5 km kvar fick jag en sista vätskelangning av Peter i Moraparken och sedan njöt jag hela vägen in till mål, förde samtal med publiken och funderade över målgesten. Det blev till sist ett lätt fiaskobetonat försök att göra en Björn Lind med armarna i luften och en skida i vädret. Men jag föll iaf inte. Jag gled i mål.
17:00 En lycklig man i skägg som just fixat ett livsmål
Efter målgång

Tog det lugnt och bara njöt av att ha fixat skiten. I omklädningsloppet försäkrade flera Vasaloppsveteraner att dagens lopp varit ett av 2000-talets tuffaste med usla spår och obefintligt fäste. Åh fan!

Pizzan på kvällen smakade himmelskt och kroppen var förvånansvärt opåverkad. Dagarna efter loppet har jag i det närmaste varit helt befriad från träningsvärk vilket känns smått obegripligt.

Statistiken stämmer oerhört väl med min upplevelse av loppet. Jag låg på omkörning fram till Risberg och kom sedan bara djupare och djupare ner i svackan fram till Hökberg där jag lyckades vända på steken och få upp farten igen. Jag har inte sett några siffror på hur många som bröt men antalet fullföljande ställt mot antalet anmälda antyder att det var väldigt många.

Split KlockanTid Sträcktid min/ km km/h
Smågan 08:45:40 01:15:19 01:15:20 06:51 8.76
Mångsbodarna 09:51:10 02:20:48 01:05:29 05:03 11.91
Risberg 10:53:27 03:23:06  01:02:18 05:40 10.60
Evertsberg 12:13:09 04:42:48 01:19:42 06:39 9.03
Oxberg 13:50:57 06:20:36  01:37:48 06:32 9.20
Hökberg 15:01:03 07:30:42  01:10:06 07:48 7.70
Eldris 16:03:35 08:33:13 01:02:31 06:16 9.60
Mål 16:53:05 09:22:43 49:30 05:30 10.91

Tid: 9:22:43

Placering: 5 548 (av 10 000 anmälda och 8 206 som gick i mål)

Placeringar längs vägen

Smågan 6 133
Mångsbodarna 5 623
Risberg 5 386
Evertsberg 5 420
Oxberg 5 553
Hökberg 5 616
Eldris 5 585
I Mål 5 548

Passerade: 1 941 personer
Passerades av: 407 personer 

Nu då?

Nu läggs rullskidor och längdskidor på hyllan. Inte för gott, men för ett bra tag. Jag tänker åka Vasaloppet igen någon gång men inte nästa år. Skulle vilja testa loppet under lite bättre förhållanden och se vad jag egentligen är kapabel till - var helt chanslös givet förutsättningarna att sikta på något annat än att ta mig i mål den här gången. Jag stakade alltså mig igenom nästan hela loppet förutom i de allra brantaste backarna uppför och nedför (då jag antingen sprang/gick eller gled). Mellan 10-15 ggr försökte jag diagonala och varje gång fick jag avbryta eftersom jag vurpade eller höll på att vurpa. Knappast ett optimalt upplägg för en amatör. Men ett upplägg man kunde ta sig i mål på tydligen. Bra så!

lördag 23 februari 2013

Inför Vasaloppet Öppet Spår

Ett livsmål

År 2001, strax efter att jag hade börjat jobba, skrev jag ner en lista med 20 livsmål som återstod att uppfylla. Tyvärr tycks listan ha gått förlorad men jag minns många av punkterna utantill. På området idrott fanns två punkter där den ena var att springa ett marathon (vilket jag fixade för några månader sedan) och den andra var att åka Vasaloppet. Det fixar jag imorgon?...

Jag älskar Vasaloppet. Verkligen älskar. Det är inte många år jag missat TV-sändningarna och jag brukar sitta som klistrad framför skärmen hela dagen, oftast sympatidrickandes blåbbärssoppa för att få till den rätta känslan.

Imorgon är det min tur. Äntligen!


Sälen-Mora

Banprofilen ovan där varje vågrätt linje i nederkanten står för 100 möh ger en rätt bra bild av vad som väntar. Därtill kan man se var kontrollerna finns utplacerade längs spåret. Min uppfattning är att själva bansträckningen bjuder på fem-sex utmaningar längs spåret men att det verkligt tuffa med Vasaloppet är att orka gneta på i nio mil.

Loppet innehåller fyra stigningar på 50 höjdmeter eller mer. Den första är den berömda startbacken som pågår i nästan 3 km där man skall ta sig upp ca 160 meter. Eftersom det är trångt i starten och därmed mer promenad än åkning samtidigt som man är pigg och taggad lär den dock inte ställa till några större bekymmer.

En stockholmare lärde mig på bussen till starten av Intersportloppet att man skulle "tänka berg" för att ha koll på var övriga utmanande stigningar finns utspridda längs banan (stationsnamn som slutar på berg ligger alltså högt upp...). Den långa stigningen upp till Risberg, Lundbäcksbackarna innan Oxberg och Risbergsbacken är nämligen de andra tre stigningarna på 50+ meter. Därtill är det en del uppför sista biten in mot Evertsberg. Lundbäcksbackarna och Hökbergsbacken har jag förresten åkt - jobbigt men inte dödligt!

De långa utförslöporna efter Evertsberg är kanske partiet jag är mest nervös för inför loppet. Denna skåning har inte särskilt många meters nedförskörning i kroppen så det är väldigt sannolikt att jag kommer dela dessa åkares domino-öden under de omtalade uförskörningarna (klippet dock från en av utförslöporna vid Risberg):



Prepp

Mitt Vasaloppsskägg har jag redan tjatat sönder.

Kostupplägget likaledes. Nedan vårt frukostupplägg med en hungrig David till bords:


Skidorna är inlämnade för vallning hos Vasa Svahn och hämtas ikväll. Jag valde en komplett vallning med högflourparaffin + fäste.

En fråga som återstår är valet av målgest. Är lite sugen på att göra en Björn Lind och lyfta en skida i vädret men frågan är om jag fixar att hålla balansen med så många mil i kroppen när jag knappt kan balansera på två ben till vardags? Vore lite snöpligt att käka snö inför publiken på upploppsrakan och åka på en lätt hånfull men uppmuntrande kommentar av favvis-speakern Roberto Vacchi här:


Uppstigning ca 03:00 imorgon för att trycka frukost. Bussen till Sälen går kl 04:00. Bara det en utmaning...

Stämningen på plats

Jag tycker den här bilden som jag tog igår kväll på en skylt på Kinakrogens dörr mitt inne i Mora är väldigt talande:


Allt handlar om längdskidor de här dagarna och alla, kvinnor och män, ung som gammal, tycks släpa runt på ett eget par på väg till vallning eller ifrån en träningsrunda eller något av alla veckans lopp med målgång i Mora.

Det är sjukt coolt att målgången går så pass centralt, med alla människor som invaderar denna boplats och den positiva stämning som råder. Alla tycks ha någon form av engagemang i veckan

Taktik/Strategi

Mitt upplägg är enkelt. Jag ska ta det lugnt från start, hålla mig i spåren där det går och inte hetsa i första backen. Det är inte många minuter att tjäna på att stimma runt i trängseln fram till Smågan. Ett stavbrott eller liknande vore väldans trist och vid stress ökar risken för kraftödslande vurpor och spårbyten vilket är en läxa jag lärde mig under Stråkenloppet.

Därefter öser jag på med vad jag har men tar det lite försiktigt i stigningen upp mot Risberg som jag inte testat förut, vore trist att bränna ut sig där.

Givetvis kommer jag stanna vid alla kontroller. Vid Smågan dricker jag bara två muggar vatten men därefter kommer jag ta minst en mugg vatten och en mugg sportdryck vid varje kontroll. Blåbärssoppa och Vasaloppsbulle kommer jag ta i Mångsbodarna och så länge kroppen inte strejkar vid alla stationer därefter. Därtill tänker hälla i mig kaffe i Hökberg och Eldris för att boosta mig på de sista lättåkta etapperna in mot mål. Som backup stoppar jag ner två gel i jackfickorna - mest en psykologisk grej.

Det blir samma klädsel som på mina två testlopp. Tre tunna lager upptill och två nedtill. Ett par tunnare reservhandskar åker också med.

Viktigast av allt blir dock att njuta. Det är av själva upplevelsen/drömmen/livsmålet jag kan hämta allra mest energi. Jag tänker inte låta detta förvandlas till enbart hets och tävling för min del. Själva deltagandet i sig är så mycket större än resultatet.

Målsättning

Jag är nöjd om jag går i mål. Punkt!

På alla frågor om tidsmål har jag svarat 8 timmar men jag har ingen aning om realismen i den ambitionen. Mitt resonemang har varit att ta tiden från Intersportloppet*2 och lägga på en timme. De jag frågat om saken med Vasaloppserfarenhet menar att det är ett rimligt resonemang. Föret, vädret och vallningen kan dock göra +/- flera timmar och jag har ju ingen erfarenhet av det här sen tidigare så det vore fånigt att stirra sig blind på en särskild tid. Men i mål skall jag!

Hur följer man och/eller stöttar mig?

Det är öppen starttid mellan 07:00-08:30 men min och Davids inställning är att vi hänger på den stora klungstarten direkt trots den trängsel det lär innebära inledningsvis. På så vis lär man åka med sådana som är jämna med en själv större delen av loppet vilket borde göra uppförs- och nedförsbackar lite mindre komplexa. Så min starttid blir strax efter 07:00 och målgången om jag tar mig igenom loppet på åtta timmar blir runt 15-snåret. Följer man mig på nätet kan man se prognoser på vartåt det barkar lite mer exakt.

Startnummer: 6684

Bevakning: http://results.vasaloppet.se/2012/index.php?pid=favorites

Lägg till mig som favorit och kolla senaste mellantid, exakt var jag befinner mig i spåret, prognosticerad sluttid osv.

Via app eller sms: http://www.vasaloppet.se/wps/wcm/connect/se/vasaloppet/start/deltagare/appsms/

Vasaloppshälsningen: http://www.alecta.se/vasaloppet2013/

OBS! En hälsning till mig som jag ser längs vägen på storbildsskärm måste skickas in senast ikväll kl 22:00.

Drygt 35 års väntan är snart över, imorgon tar jag mig an det mest klassiska svenska mandomsprovet som står att finna. Äntligen!

torsdag 21 februari 2013

Kolhydratladdning pågår!


På söndag skall jag ut och staka i fädrens spår och inte minst för stämningens skull kör jag en kolhydratladdning. Den inleddes under onsdagskvällen och nu ett dygn senare är min första reflektion att man ganska snabbt blir less på att trycka i sig ostmackor och gå runt och vara konstant skitnödig.

Vasaloppsskägget mår bra och lever och frodas. Det gör även jag i övrigt - både fysiskt och psykiskt. Helgens äventyr har jag sett fram emot länge och i bakgrunden har en pusselbit fallit på plats som gjort att ett behagligt lugn infunnit sig - det ber jag att få återkomma kring nästa vecka. Inte ens det faktum att min träning varit bedrövlig de senaste veckorna tycks kunna störa, jag låg ju så bra med enligt plan dessförinnan att jag är övertygad om att en Vasaloppsmålgång är rimlig att tro på ändå. Kanske kan det t o m vara så att denna vila, både i det korta och i det långa perspektivet, kommer göra mig gott? Det är en lång säsong och nästan ett år sedan jag startade från noll, jag skall trots allt hålla mig i stegrande form fram tills i mitten av augusti.

Det blir bil upp till Mora med avfärd imorgon bitti. Lugnt och försiktigt, ingen vansinnig nattlig körning den här gången alltså. Vår Blocket-värd i Mora hörde av sig nu under kvällen och meddelade att han pga magsjuka i familjen inte kommer kunna ta emot oss. Han skall dock ha jagat fram en polare som inhyser mig och David istället. Jag reflekterade knappt över saken - få ting tycks helt enkelt störa mig för stunden för jag har nämligen ett jobb att sköta - skall ta mig från Sälen till Mora. 9 mil. Det kommer gå bra!

I vanlig ordning kommer lite uppsnack inför loppet på bloggen bara jag får uppkopplingar och så att fungera. Håll utkik!

måndag 18 februari 2013

Veckan V

V som i Vasaloppet då såklart, nu är den här!

Min träningsmotivation är fortfarande långt nere under isen men trippen på skidor från Sälen till Mora ser jag verkligen fram emot. Jag lever i någon sorts tro om att den övningen skall kicka igång lusten att dra igång allt det där andra runt träningen igen. Tror som sagt alla kommer att förstå varför jag varit så splittrad ett tag men anledningen håller jag på ett tag till, saker och ting måste ske i rätt ordning.

Vasaloppsskägget fyllde 10 dagar idag. Det börjar ta sig nu. Gråa och vita strån blandas med svarta och smulor, dammtussar och insekter börjar fastna i hårruskorna - precis så som det ska vara:


En kollega på jobbet skickade med mig den här skriften hem idag:



Därmed finns inga ursäkter utan nu är jag i besittning av en grundlig beskrivning ifrån tidigt 2000-tal av hur man sköter sin kolhydratladdning på bästa sätt.

Preliminär plan för uppladdningsveckan:

Mån: Löpning 1 mil (om jag lyckas ta mig ner till gymmet ikväll).
Tis: Lekfull simträning på egen hand.
Ons: Ganska hårt och långt pass på rullskidor.
Tor: Start kolhydratladdning och vila.
Fre: Fortsatt kolhydratladdning och vila. Bilresa upp till Mora.
Lör: Eventuellt ett kort och lätt skidpass, sen skidinlämning för vallning och vila.
Sön: Raceday - Vasaloppet Öppet Spår.

onsdag 13 februari 2013

Skäggiga kallsupar

Viktigast först: Vasaloppsskägget!


Den här bilden togs igår efter en halv veckas odling. Jag har aldrig testat helskägg förut så det är lite spännande att se vad som kryper fram. Det ser ut att kunna bli en odling som rimfrost och snor skall kunna fastna i - precis så som det ska vara om man vill förvandlas till en tjurskallig längdåkare i äkta Wassberg-stil!

Annars har jag faktiskt kommit av mig något med träningen. Det var väl väntat att det förr eller senare skulle dyka upp en motivationssvacka och just nu tycks jag hela tiden hitta allt sämre och sämre ursäkter. Visst, det har varit en ganska intensiv period på jobbet och det ruckade en hel del på mitt schema vilket gjorde att jag tappade de fasta rutinerna men det duger inte enbart som förklaring. Motivationen att ge järnet varje dag finns där inte just nu och jag vet vad det beror på men kan inte riktigt gå in på det i detalj just nu. Men den som följer sidan kommer förstå om några veckor vilka andra funderingar som tagit kraften ifrån mig. Jag är man och kan inte fokusera på två saker samtidigt - det är en naturlig grundlag liksom...

Framförallt är det löp- och cykelträningen som fått ta stryk i några veckor. Ingen katastrof, bara jag lyckas takta upp igen efter Vasaloppet ÖS.

Simningen räddas av att det finns fasta träningstider - eller fanns åtminstone. Man ringde mig ifrån Höör i helgen och meddelade att simhallen stängts pga en konflikt mellan hallägaren och kommunen så det blir ingen organiserad simträning på åtminstone två veckor på lördagarna.

Så visst var det nog rätt beslut att köra dubbla kurser? Helsingborg går vidare och det var faktiskt lite småkul förra veckan. De fyra hopplösa sjunkbomberna på bana nio kämpade på med en mycket duktig instruktör och jag tyckte mig faktiskt göra vissa framsteg. Jag kom lite framåt med plattan på bensparkarna och när man fick köra med simfötter gick det undan värre.

Vi testade även att växla lite crawltag med bröstsim och när jag lyckades komma ihåg att både bensparka och göra armtag rörde jag mig faktiskt lite framåt. Så fort det var andningsdags var jag dock rökt.

Tillräckligt inspirerande var åtminstone Helsingborgssimningen för att jag skulle våga mig på att prova på egen hand på badet i Malmö i måndags. Efter att ha värmt med några lugna längder bröstsim testade jag när det var någorlunda fritt fram på min bana att försöka crawla då och då. Ibland blev det helt misslyckat och ibland rörde jag mig en del framåt. Oftast avbröt jag efter några tag när det var dags för andning men ibland försökte jag även andas en gång och sedan direkt köra vidare. Vid ett par tillfällen blev det inte bara kallsup och stopp och då kom jag fram en 10-12 meter. Även om de totala misslyckandena var betydligt fler än de små succéerna kändes det bra att nöta på lite lekfullt i egen takt i knappt en timme. Jag ska bara fixa detta, det vore lite av mitt livs seger över mig själv om jag lyckades.

måndag 11 februari 2013

Åter i Skåne

Tummen upp för mina två fanclub-medlemmar som följde träningen i Enköping.
Det blev ingen överambitiös pannlampsrunda på lördagskvällen men däremot en ny tvåmilsrunda i spåren på söndagen. Därmed skrapade jag ihop 4 mil under min weekend i Enköping och det torde vara den sista snö mina skidor får beskåda före Vasaloppet Öppet Spår.

Förutsättningarna var för övrigt fantstiskt fina på söndagen och om självförtroendet fick sig en liten knäck av att jag blev alldeles utpumpad ett tag under lördagen i de stundtals tunga spåren så lyftes jag definitivt av söndagsinsatsen i nyspårade kanonfina dubbelspår. Trots viss träningsvärk i ljumskarna höll jag 5 min-tempo/km i två mil vilket är en hyggligt vass nivå för mig på träning (upp till ett snitt på max 5:20/km på Vasaloppet tar mig under 8h som ju är måltiden).

Hade lite tur som sprang på tränar-Otto vid starten och jag kunde för andra dagen i rad tigga till mig lite fästvalla vilket säkerligen var en del av förklaringen till den fina upplevelsen. Under åkturen försökte jag dra mig till minnes de tips/råd jag fått av Otto dagen innan - här en bild från lördagen när mästaren instruerar lärjungen:


Med all tid på snö avklarad går jag nu in på diverse andra förberedelsedetaljer. En viktig sådan är självklart det obligatoriska Vasaloppsskägget. Med två veckor kvar till start råder nu ett rakförbud och jag hoppas att ett snorigt och frostigt helskägg skall ge mig de där absolut sista krafterna som krävs för att nå målet i Mora. Lovar att återkomma med en bild på skägget så småningom (är lite nyfiken själv på hur jag kommer se ut - har aldrig testat förut...).

Avslutar med att åter hylla manager Legnerfält på Lengans Sportresor för alla insatser under helgen. Här ett noteringsblock i dennes bil som antyder vilket heltidsarbete det verkligen är att fixa med all service under en träningshelg...

lördag 9 februari 2013

Managern levererar

Det var en tung resa upp till Enköping igår. Jag kom inte iväg från jobbet i Helsingborg förrän 16:30 efter en, milt uttryckt, stressig jobbvecka. Efter Jönköping blev vägen allt sämre i snöstormen och föga oväntat fastnade jag bakom en olycka utanför Norrköping. Stod stilla i 50 min. Efter den gick det sällan att köra snabbare än 100 km/h. Vid halv tolv på kvällen svängde jag in på sista grusvägen ut till gården. Snön hade blåst in över vägen i drivor och det tog inte lång tid innan jag satt hjälplöst fast med bilen.

Managern fick ge sig ut med skyffel och traktor och bogsera mig. I nästan en timme slet han med detta. Den hjälplösa skåningen satt i princip bara och styrde lite med ratten.


Väl framme stod en skål med ett paket blåbärssoppa och bananer framdukad vid min säng. Lysande!

I morse antydde manager Legnerfält att fler överraskningar väntade. Efter en briljant frukost kikade vi på lite gamla uncut-filmer, bl a från vår resa till OS i Vancouver. Om någon är nyfiken på våra bravader där rekommenderar jag Youtube-filmen nedan som närmar sig fina 20 000 visningar.



Så var det dags för första skidpasset. När vi kom fram till spåret dök en gammal polare till Lengan upp från ingenstans. Det visade sig att Otto var "inhyrd" av managern för att undervisa skåningen i skidspåren. Med över 10 Vasalopp och en kvartett topp 1 000-placeringar på meritlistan för Fjärdhundras främsta skidlöpare fanns det såklart massor med lärdomar att hämta ifrån Otto.

Inför starten, jag till vänster och tränare Otto till höger.
Dessutom räddade han mig genom att sätta på lite fästvalla på mina skidor. På de första varven var spåren delvis igensnöade men ju längre dagen gick desto bättre blev de. Man fick dock verkligen ingenting gratis och vid sidorna var det ganska djup snö som stavarna sjönk ner långt i.

Efter två 5 km-slingor var jag riktigt trött och på den tredje fick jag gå ner i tempo. På den sista gick det dock ohyggligt mycket bättre, delvis pga bättre spår skulle jag tro. Totalt 2 mils åkning på detta pass alltså.

En handfull tekniska tips: Jag har nu tränat så mycket på att få en mer upprätt position att jag blivit för rak i kroppen. Fick rådet att luta mig mer framåt både på diagonalen och stakningen. Skönt - jag trivs bättre i den positionen men tränarna i LUGI har (säkerligen med rätta) försökt korrigera mig och nu hade jag tagit det till en nivå som var överdriven. Dessutom menade Otto att jag nu började bli redo att försöka lägga in en mindre kick i dubbelstakningen på vissa partier. Det ska jag försöka lägga till framöver.

Efter passet serverades jag en rejäl lunch och somnade sedan i soffan. Nu är frågan om jag ska ge mig iväg på egen hand ikväll och ta ett pannlampspass. Beslut alldeles strax.

tisdag 5 februari 2013

Träningsweekend i Enköping bokad

Efter ett långt brickpass i söndags där jag till sist gick så tom på energi att jag fick stänga av löpbandet 3 km tidigare än vanligt har kroppen inte riktigt gått att känna igen. Jag har lovat mig själv att lyssna på signalerna även om jag den här gången är nästan säker på att jag är lite för försiktig. Istället för planerad träning både måndag och tisdag har det blivit vila. Lite stressande faktiskt!

Men..jag har iaf kommit till beslut runt skidträningsupplägget kommande två veckor. Varvbana på konstsnö i Varberg lät inte alls kul så istället inkvarterar jag mig hos min självutnämnde manager utanför Enköping till helgen och kör ett mini-camp längdskidor. Planen är att köra upp efter jobbet på fredagskvällen och sedan hinna få till två pass på lördagen och ett på söndagen.

Min självutnämnde manager höll länge en undanskymd profil och valde t ex bort vätskelangning på Lidingöloppet för ett VIP-event på annan ort samtidigt som han skyllde på nervositet vid tävlingar. Några sponsorkontrakt eller andra förmåner såg man aldrig röken av och vid frågor kring ämnet blev det bara avvärjande svar.

Men de sista veckorna har han börjat leverera. Först dök det upp blåbärssoppa till frukosten inför Intersportloppet och nu har han ordnat med inkvartering i Enköping. Det tar sig!

Managern återkommer ofta till att han har gedigen Vasaloppserfarenhet som sträcker sig tillbaka till 2005 och går gärna klädd i ett bevis på att han faktiskt vid ett tillfälle tog sig igenom loppet. Här har vi honom infångad på en vätskekontroll (inomhus...) i Sälen med okänd sportdryck i glaset:

söndag 3 februari 2013

Tre veckor till Vasaloppet ÖS

Om exakt tre veckor ligger en förhoppningsvis lycklig men utpumpad Rickard på en säng i Mora efter att ha fixat det mest klassiska svenska mandomsprovet som står att finna. Tre veckor! Vart tog tiden vägen egentligen?

Training camp i Lövhult i mellandagarna.
Någon större stress känner jag dock inte. Visserligen rekommenderar SVTs långloppsexpert Mattias Svahn 25-30 skidmil inför Vasan och det är jag inte uppe i men mina knappa 18 mil på snö överstiger vida de förväntningar en skåning kan ha på en skidsäsong och med målgångar i två lopp över halva Vasadistansen efter nyår känns det ändå tryggt. Dessutom passerade jag 30 mil rullskidor i helgen och har nu en fin upparbetad grundkondis så visst kommer jag fixa detta galant förutsatt att inte en skada, sjukdom eller katastrofväder sätter käppar i hjulen för mina planer.

Måltiden har satts till att fixa loppet under 8 timmar förutsatt att det inte blir töväder och uselt före. Det är klurigt att sätta en måltid för något man aldrig provat på men mitt resonemang är att om man dubblar tiden från Intersportloppet (Halvvasa-sträckningen) och lägger på en timme för extra trötthet, första backen och längre pauser kommer jag in på strax under 8h. Det rimmar också väl med tidsangivelsen i Vasaloppets seedningstabell där 3:24h (jag hade 3:26h) på Intersportloppet gav startled 8 och en rikttid på 7:48h.

Men...aldrig att jag blir besviken om jag inte fixar måltiden. Det viktiga är att ta sig i mål - precis som på maradebuten. Måltiden handlar mest om att ha något att besvara den vanligaste Vasalopps-frågan som är "Vilken tid siktar du på då?".

Som alltid inför mina huvudutmaningar kommer jag ta det lugnt den sista veckan inför loppet. Innan dess väntar dock två veckor där jag hoppas kunna köra på lite tuffare (träningsvolymen i januari har inte varit på decembers nivå - främst pga tidsbrist). Allra helst skulle jag vilja få till ytterligare något skidpass men väderprognoserna för Malmö lämnar inte mycket utrymme för förhoppningar och jag bollar därför med två tänkbara alternativ. Ett är att besöka min självutnämnde manager på ett weekendläger utanför Enköping kommande helg och det andra är att ställa upp i ett lopp om två helger (antingen Rallarloppet eller ett varvlopp på konstsnö utanför Varberg). Ska grunna lite på saken de närmaste dagarna och studera väderprognoserna noga.

lördag 2 februari 2013

Sjunkande stenen

Jag har fått för mig att det inte är helt ovanligt att förälskade par ger varandra indiannamn. En flickvän för många herrans år sedan fick gå under namnet "Lilla tjocka kinden" och min bästa tjejkompis har berättat att ett ex till henne gav henne namnet "Fluffiga gumpen".

Numera befinner jag ju mig i någon sorts (kärlekslös) relation med simhallen i Höör och kunde simhallen tala vet jag att den skulle döpt mig till "Sjunkande stenen" efter dagens mardrömslika katastrofpass.

Det fanns spår av något kul i båda mina simskoledebuter som jag rapporterade om senast. Idag var det dock bara mörker, ångest, jobbigt och nästan nära till gråten. Usch!

Hela grejen är så märklig. I hela mitt liv har jag haft någorlunda enkelt för nästan allting jag tagit mig an. Taktiken har varit att alltid undvika alla aktiviteter kopplade till teknik, handarbete, motorer och avancerad kroppskoordination. På så vis har jag alltid tagit mig fram hyggligt framgångsrikt. Men nu plötsligt utmanar jag mig själv med att göra något där jag vet att jag kommer ha det skittufft eftersom min kroppskoordination är usel och jag avskyr att bada i annat syfte än att snabbt svalka mig.

Jag hade värmt upp med drygt 1,5 mils rullskidåkning tillsammans med Lugi Skidklubb innan jag kom till Höör. Efter jogg på stället vid poolkanten i Speedos delades vi upp i samma grupperingar som sist. Dock behövdes inte många längder av övningar innan jag plockades åt sidan för att hamna i särbehandling. Plattan åkte fram och jag fick traggla med bensparkar igen efter att ha misslyckats kapitalt i en ligga-på-sidan-övning. Problemet var att det gick ännu sämre än tidigare och det spelade ingen roll vilken teknik jag använde eller hur mycket jag försökte - jag rörde mig baklänges (som bäst) eller stod helt stilla.

Ryggsimmet gick också om möjligt ännu sämre än sist och vid ett par tillfällen hoppade jag helt sonika upp på poolkanten för att sitta och pusta lite och lugna ner mig. De andra tränade på och testade crawl - dit har inte jag kommit ännu.

Ett av mina huvudproblem i flera av övningarna är positionen i vattnet vilket oftast är en följd av att jag inte trycker ner huvudet tillräckligt långt under ytan. Ett annat bekymmer är att jag är så fruktansvärt osmidig och osynkad. Men jag kämpar på och söker efter tecken på små genombrott utan att hitta några.

Kan villigt erkänna ett en av tankegångarna idag har varit att skita i allt vad simning heter men någonstans djupt inombords finns en tävlingsdjävul som inte vill ge upp riktigt så lätt. Sjunkande stenen skall allt fixa det här, även om det var nära till tårarna idag i ren uppgivenhet. All form av manlighet, självförtroende och positivism har fått sig en rejält allvarlig törn men kommentarer likt Marres på förra inlägget får mig ändå att tro att det kanske ändå skall kunna gå att få rätt på det här till sist på något mirakulöst vis?

Den sjunkande stenen sjunker, men vänta bara?!..