Start på dubbla crawlkurser

Det ÄR verkligen ingen överdrift att kalla simningen för min största personliga resa och utmaning i detta hälsoprojekt. Jag avskyr att bada, verkligen avskyr. Därmed finns det (förhoppningsvis) en skön läsvärd blandning av komik och tragik i rapporteringen från mina simpass - när andra har det kämpigt med att gå till tandläkaren fasar jag inför ett besök i simhallen men samtidigt älskar jag att utmana mig själv.

Som liten krävdes det tre simskolor innan jag lärde mig simma och det finns inga skäl att tro att det skall bli en lättare resa att ta sig an crawl. Under en stor del av hösten/vintern har jag gått och "vattenvänjt" mig genom att tantsimma 1-3 ggr i veckan. Jag inledde direkt med att fixa 1 km - fem ggr längre än jag någonsin hade simmat förut, växlade efter en tid upp till 1,5 km på de flesta passen och nu på slutet har det oftast blivit 2 km.

Nu är det så äntligen dags att växla över till crawl och diverse märkliga omständigheter har gjort att jag som Malmöbo har plats på en kurs i Höör och en i Helsingborg. Det är så fånigt att göra saker måttligt liksom...

Så preppade jag

Från flera håll hade jag fått signaler om att man inte kunde dyka upp på ett simpass i coola sladdriga surfarshorts. Därför inhandlades ett par Speedos (i boxermodell - även jag har mina gränser).

Så gick det i Höör

Första kursen ut var den i Höör. Den hade fått ställas in förra året (trots triathlon-boomen som gör det omöjligt att få plats på en kurs i alla skånska städer) och blev nog knappt av i år heller. Det visade sig att vi endast var fem pers i gruppen varav fyra tillresta från Malmö. Lustigt nog kände jag, eller kände till, alla de andra Malmöborna så det blev lite gott snack inför passet där alla sade sig vara nybörjare.

Ångesten slog på redan vid uppvärmningen. Då skulle man stå vid poolkanten och jogga på stället samt göra diverse andra uppvärmningsövningar. I mina Speedos då såklart vilket självklart ingen annan bar. Fnitterattacken satt där som en smäck!

Därefter fick vi simma några längder vardera för att sedan delas in i två grupper. Givetvis hamnade jag i sämsta gruppen (- fanns inga skäl att tro att jag skulle placeras någon annanstans) och självklart var ett par av de andra hyggligt kompetenta crawlare redan trots att de nyss försäkrat motsatsen.

Jag, Jocke och en kvinna från Höör var degraderade till bana två. Där kördes diverse självförtroendedödare varav den värsta med råge var platta med benspark. Det var HELT omöjligt att komma framåt hur mkt man än kämpade. Vid ett tillfälle låg jag och Jocke vid sidan om varandra och spontant utbrast jag sanningsenligt "Nä Jocke, nu förflyttar jag mig bakåt". Det säger väl allt?

Några armtag lades aldrig till bentagen på första passet. Däremot testades ryggcrawl, sim på sidan och bröstsim med utandning under vattenytan. På just den sista punkten fanns faktiskt det enda riktigt positiva jag kunde ta med mig från dagen - jag panikade aldrig vid utandning under ytan trots att jag avverkade ett antal 25-längder på detta sätt. Men när jag lämnade Höör i bilen efteråt stod det helt klart att jag har en oerhört lång väg att vandra (simma) om det skall bli crawl i sommar. Dubbla kurser lär absolut inte räcka - jag måste säkerligen lägga på 1-2 egna pass per vecka så fort jag fått lite mer teknikinstruktioner.

Så gick det i Helsingborg

Till skillnad från i Höör kändes kursstarten i Helsingborg mer som mass-industri. På hela passet samtalade jag egentligen inte med någon mer än instruktören som tog sig an de extrema nybörjarna på bana 9. Många andra hade inlett kursen två veckor tidigare men vi var åtta pers som kommit in via reservplatser och fyra stycken av oss fick inleda längst ner i näringskedjan.

Opersonligt alltså men samtidigt väsentligt mycket proffsigare på något vis. Tjejen som instruerade på min bana gav ofta individuell feedback och tycktes ha ett skarpt öga för detaljerna.

Till min stora glädje var jag inte absolut sämst och på något vis underlättar det alltid om någon annan har det ännu tuffare och i vår kvartett var en äldre kvinna det svagaste kortet och en äldre man med bedrövlig kondis tycktes också ha det kämpigare än jag.

Bensparkarna gick lika illa som i Höör och även här lyckades jag vid upprepade tillfällen börja förflytta mig baklänges i vattnet. Hur är det möjligt? Vi tränade även bröstsimsbentag med platta vilket gav direkta obehagliga barndoms-flashbacks - i mitt huvud spelades barndomsminnena upp från ett iskallt regnigt utomhusbad och jag hade svårt att fokusera på de vettiga tekniktipsen.

Positivt var att vi åtminstone testade fyra armtag crawl så nu har jag kanske fyra meter crawlsim på livskontot. I augusti skall jag förhoppningsvis kunna leverera 4 km. Det känns, just nu, helt orimligt.

Stockholmsnatt

Härförleden rapporterade jag om min oro över att springa vilse i Örebro. Den gången klarade jag mig riktigt väl men under gårdagskvällen gick det sämre...

Jag befann mig igår i Kista för att liveblogga idag ifrån finalen av Årets Sous Vide-kock 2013 på Kistmässan och tänkte försöka spränga in en mils återhämtningsjogg före kvällsmaten.

Slask och is är inget idealiskt underlag men jag gnetade mig iväg fem kilometer bort från hotellet, tog några landmärken på vägen men insåg samtidigt att detta kunde gå illa eftersom jag tvingades svänga väldigt ofta.

Planen var att jogga precis samma väg tillbaka. Det gick inget vidare i mörkret...

Nu när jag i efterhand studerat kartan kan jag konstatera att det var efter drygt 7 km jag gjorde ett felaktigt vägval. Helt på det klara med att jag var snett på det blev jag först efter 8,5 km då jag hamnade på en mörk återvändsgata.

Tydligen lyckades jag sedan springa i en "cirkel" och nästa gång jag passerade 7 km-märket hade jag avverkat mina tänkta 10 km. Nu tog jag iaf en väg åt rätt vädersträck men ett par försök att vänligt fråga stockholmare om vägen höll på att driva mig till vansinne. FYRA ggr i rad slog olika personer blicken ner i marken och skyndade vidare utan att svara på frågan om vilket håll Kista låg. Den femte personen (vid 11 km) ledde mig åt fel håll och den sjätte gav till sist en vägbeskrivning genom Helenelund som fungerade.

13 km och ett litet äventyr rikare kom jag fram till hotellet i mörkret.

Hur gick då live-bloggandet idag? Bra, får man nog ändå säga. Här ses jag hänga avspänt med dagens konferencier Steffo Törnquist under en diskussion om mat, sprit och njutning:

Race Report: Stråkenloppet

I en värld fylld av kontraster får man vara beredd på det mesta. Att den extrema glamouren i Vasaloppsspåren förra helgen knappast skulle kunna efterliknas på Stråkenloppet i lilla Mullsjö var jag självklart beredd på men det var verkligen som natt och dag att jämföra Intersportloppet med ett nedslag i den västgötska/småländska långloppscirkusen.

Ambitionen hos deltagarna var det definitivt inget fel på. När jag sladdade in på parkeringen kunde jag med belåtenhet skåda hur folk fiskade fram portabla vallningsbänkar ur bagageluckorna och gav sina skidor den där lilla sista ömma putsningen som säkert bara har betydelse mentalt men garanterat är dödligt viktig för den hängivne entusiasten.

Viljan hos arrangören var också storslagen. Rikligt med säkerligen 100% ideellt arbetande föreningsanslutna som slutit upp runt årets höjdpunkt. Langningsservicen vid varvningen höll hög klass både i bemötande och innehåll och de utposterade männen med skyfflar som bevakade kritiska passager över grusstigar stod pall genom hela loppet i januarikylan.

Speakerbås, chiptidtagning med mellantider, parkeringsvakter, uppsatta startlistor osv osv. Välorganiserat och genomtänkt. Men så var det ju det här med spåren. 600 pers som i de flesta fallen skall åka 5 varv runt en golfbana, många glada amatörer och begränsat med snö. Det var inte svårt att lista ut att det skulle bli åkning i sockersnö och på gräs de sista varven. Bara att bita ihop och ta sig an utmaningen!

Första varvet

Det blev fel direkt. Min motionsklass skulle starta fem minuter efter tävlingsklasserna från ett eget startled men när startskottet gick började folk tränga sig under repet och ge sig iväg. Jag stod kvar en bra stund handfallen samtidigt som fler och fler tog sig under repet och susade iväg. När jag till sist gjorde samma sak var jag bland de sista i min klass, istället för som tänkt bland de första.

Endast två spår och trångt, hopplöst trångt, samtidigt som det gick stressande långsamt. Tvärt emot min plan på att öppna lite hårdare än förra helgen och till sist var jag så stressad att jag försökte ta mig fram utanför och/eller mellan spåren. Det gick verkligen inget vidare och jag kände själv vilket irritationsmoment jag var. Ganska snart straffade det sig under en sådan utflykt bredvid spåret. Plötsligt, utan att jag riktigt förstod vad som hände, låg jag som en skalbagge på rygg i ett litet dike och kunde inte ta mig upp. Alla jag kämpat mig förbi gled lugnt om igen innan jag åter lyckades ta mig in i ledet.

Strax därefter gjorde jag ett nytt försök att åka om några stoppklossar och vurpade framlänges, tappade placeringar och tid igen och skämdes gruvligt. Sen nådde kön den långa backen på andra kilometern och när diagonalandet övergick i saxning vurpade jag för tredje gången på mindre än två kilometer. Sen höll jag mig i ledet, hatade syd-Sverige i allmänhet och längdskidor i synnerhet under resten av varvet.

Jag upplevde att det gick väldigt långsamt men alla mina spårbyten, vurpor och tempoväxlingar hade tagit en hel del på krafterna så andhämtningen var ändå ansträngd. Därtill var banan mycket mer utslagsgivande än jag föreställt mig – kanske inte så mycket beroende på banprofilen sett till höjdmeter utan de ständiga pareringarna för de många kurvorna, spåren som försvann (eller inte så sällan låg på helt olika nivåer där ena benet var uppe på en platå och det andra i en sänka), de sönderplogade nedförsbackarna där folk föll som furor och man fick bromsa sig igenom för att inte köra ihjäl liggande medtävlande och saxbackarna där man gled så djupt ned i sockersnön att det var svårt att veta om pjäxan åter skulle få se dagens ljus. Lägg därtill trängseln – det var helt omöjligt att åka acceptabelt tekniskt och det slet hårdare än jag kunnat föreställa mig.

Andra varvet

Nu uppkom ytterligare en sak man fick ta hänsyn till. Knappt hade jag hunnit inleda min kamp på andra rundan innan jag (och det var riktigt demoraliserande) blev varvad av ledaren som ropade mig ur spår. Därefter tittade man nästan mer bakåt än framåt – det är rent ohyggligt vad snabbt de bästa åker och man ville ju inte för sitt liv förstöra dagen för en toppåkare genom att vara i vägen för honom/henne. Detta gjorde att man förvisades till högerspåret och endast i undantagsfall vågade sig på omkörningar.

Tredje varvet

Vid andra varvningen var det rejäl kö till drickat och jag försökte runda gänget och ta mina muggar på slutet. Problemet var bara att där endast fanns en mugg tillgänglig dryck och det satte sig nog som en liten psykologisk spärr för redan efter några hundra meter in på varvet kände jag hur jag höll på att gå tom på energi efter en och en halv timmes åkning.

När jag kom till den långa saxbacken på det här varvet blockerades den helt upp av en tjock man som gick sakta mitt i spåret (jag ”sprang” uppför under de två första varven). Istället för att försöka smita förbi i terrängen vid sidan lade jag mig i rygg på honom och gick jag med – kroppen hade akut börjat skrika om nödläge och här såg jag en ursäkt till vila. Väl uppe på toppen pustade jag och den tjocke mannen gemensamt och utbytte några fraser – vi var helt överens om att det skulle bli fruktansvärt att ta sig an denna backe två gånger till. Från resten av detta varv minns jag bara att min positiva trend var bruten – efter mina tre vurpor hade jag legat på ständigt avancemang i fältet men nu började några jag gått om komma ikapp mig och gå förbi. Verkligen fel läge att bli trött samtidigt som man började få mer egen åkyta!

Allvarliga tankar om att bryta loppet surrade runt i mitt huvud men jag lyckades vifta bort dem. Bryter gör man endast vid skador och sjukdomskänningar! Förnuftet segrade och de negativa tankarna skingrades.

Fjärde varvet

Jag dröjde mig kvar extra länge vid vätskekontrollen, svepte fyra muggar dryck och tuggade i mig en torr bulle som en gladlynt servitör kallade för bakelse. Det var precis vad som behövdes! Väl ute på fjärde varvet kom jag ur min negativa spiral, krafterna återkom och jag låg på omkörning igen. Jag gick uppför saxbacken även denna gång men därifrån och in till varvningen fick jag upp farten ganska hyggligt.

Den nu ganska sönderkörda banan började kännas bekant och man visste vilket spår som skulle väljas i några av de mest förstörda partierna. De åkare som nu varvade mig var på väg in mot målgång och vid ett par tillfällen på mer lättkörda partier provade jag att ta rygg för att hitta en högre fart. Det kändes som lite väl mycket gambling med krafterna att hänga i för länge men till viss hjälp var det nog ändå.

Femte varvet

Äntligen riktigt gott om plats (slut på varvningar bakifrån dessutom). Jag gav mig F A N på att ingen skulle få köra om mig på hela varvet och jag tror jag lyckades hålla löftet. Plockade löpande placeringar och fångade upp många av dem som gick om mig på tredje varvet, dessutom varvade jag själv en del folk.

Även om detta varv självklart kördes i mina sämsta spårförhållanden upplevde jag det som det bästa och när det var dags att svänga av för målgång fanns det definitivt krafter i kroppen för ett varv till. Gav mig på en intensiv dubbelstakningsspurt mest för skojs skull och höll på att hinna ikapp en snubbe som låg långt före. Tjejen som plockade av mitt chip från ankeln konstaterade imponerat att min spurt var den kraftfullaste hon sett på 40 minuter och att jag måste ha hur mycket krafter som helst sparade. Så var det nog – ibland är kroppen svår att förstå sig på – på tredje varvet var jag nästan döende men sedan kändes det faktiskt bara bättre och bättre.

Summerat

Det går inte att jämföra egentligen med loppet förra helgen. Direkt efter målgången var jag riktigt besviken på min insats eftersom jag visste att min sluttid låg runt fyra timmar (speakern ropade att repet drogs nere vid varvningen strax efter att jag gått i mål) och att det därmed gått minst en halvtimme långsammare än helgen innan trots en något kortare distans. Vad jag då inte visste var att segrartiden i tävlingsklassen var ca 25 minuter sämre än förra helgen. Så fort jag fick detta klart för mig kändes insatsen mer ok om än inte lysande. Bansträckningen var tuffare, spåren var sämre och det satt grässtrån i min fästvalla – ändå under fyra timmar som nybörjare på ett sådant här lopp trots katastrofstarten med trängseln och trippla vurpor (det blev aldrig några fler sen!). Det blev ett riktigt tufft träningspass iaf.

Tyvärr finns inget bildmaterial att redovisa eftersom mobiltelefonen låg inlåst i bilen. Jag lyckades mötas upp en kort stund med den blivande järnmannen Peter före loppet men i övrigt blev det inte så mycket socialiserande. Man fryser rejält efter längdskidlopp har jag bittert fått erfara och efter hamburgaren som deltagarna bjöds på vid målgången joggade jag på stela ben i pjäxorna upp till bilen för att försöka hålla värmen. Totalt sett en väldigt lång dag med avresa före sju på morgonen och hemkomst efter åtta på kvällen (snöstorm från Jönköping och hela vägen ner till Malmö samt ett långt stopp på Donken i Värnamo).

Tid: 3:58:21.9
Snitt/km: 5.33/km
Placering (Herr&Dam Motion): 53 av 87 i klassen som gick i mål (hela 17 st bröt!)

Identisk placering jämfört med helgen innan (två färre gick i mål här) vilket även detta tyder på att prestationen trots allt var ganska jämbördig även om upplevelsen var som natt och dag - att 16% av de startande tvingades bryta tyder på att det ändå var rätt tufft!

Mina varv-snittider och placeringar rimmar också rätt väl med den upplevda känslan, framförallt svackan på tredje varvet där jag tappade mycket fart och sedan det sista varvet där jag faktiskt ökade farten något:

Varv Plac Snittid/km
1      62     5:06
2      57     5:22
3      59     5:39
4      57     5:53
5      53     5:41

Tveksamt om det blir fler gästspel på touren i södra Sverige för min del. Töväder väntas den här veckan och att mala runt på varvbanor i blötsnö känns inte riktigt som min melodi. Men vem vet? All heder än en gång åt arrangören - allt utom spåren var i mina ögon högklassigt och vädrets makter är som bekant svåra att råda över - helt rätt beslut att låta loppet gå trots allt enligt mig!

Inför Stråkenloppet

Så är det för andra veckan i rad dags för ett långlopp på skidor, Stråkenloppet 43 km. Förra gången var jag en debutant och fokus låg på att få utrustningen ordentligt testad samt att få delar av Vasaloppssträckningen provåkt. Efter ungefär en fjärdedel av Intersportloppet insåg jag att det absolut inte fanns något att skämmas över - jag satt inne med en högre växel än den jag startat i trots långa bilresor och täta skidpass precis tätt inpå - och jag höjde då farten.

Precis som senast startar jag i motionsklassen som har drygt 100 anmälda. Den här gången tänker jag dock ta en startplats lite längre fram av två skäl; dels tror jag att jag platsar där efter att jag bläddrat igenom resultaten ifrån klassen under de senaste åren och dels så startar min klass fem minuter efter tävlingsklasserna vilket bör innebära att om man kommer iväg fint väntar en mycket fri åkning på första varvet. Lite tuffare öppning om möjligt således.

Det är arrangörens tredjehandsalternativ som gäller vilket är en varvbana på 8,5 km som man skall ta sig runt fem varv som väntar mig imorgon.

Bild från www.strakenloppet.se

Hela loppet är förlagt till en golfbana på natursnö. Varvet innehåller en ganska tuff stigning på ca 60 meter på den andra kilometern som jag kan tänka mig blir en rejäl utmaning på de sista varven. Utöver den stigningen ser det inte så blodigt ut och i mittpartiet av varvet bör jag kunna ligga på rätt bra med stakning/stakning med frånskjut. Dock väntar många fler svängar där det nog kan bli en del uppkört och den uppenbara risken är att man tappar en del fart i dessa.

Det bör bli ganska mycket mer trafik längre in i loppet än vad jag upplevde förra helgen då nästan aldrig någon passerade mig bakifrån. Nu kommer de snabbaste tävlingsåkarna troligen att börja susa förbi mig redan på mitt andra varv samtidigt som jag förmodligen ligger och kör om de långsammaste tävlingsåkarna. På mitt allra sista varv lär jag väl i princip slippa bli omkörd (om jag inte tappar mycket krafter) men istället kommer jag kanske varva en del motionärer. Det blir bra träning att öva på att hålla koll både bakåt och framåt under detta lopp!

Temperaturen kommer ligga mellan -2 till -7 grader och det kan komma att falla en del snö. Underlaget ser ut att bli fint, arrangören har postat en del bilder, tagna under dagens spårarbete, som ser riktigt lovande ut:

Bild från www.strakenloppet.se

Det blir dubbla spår längs hela vägen samt packade ytor mellan & vid sidan utmed i stort sett hela banan. 98% av banan går på gräsunderlag där spårbädden kompletterats med extra snö. Övriga 2% går på grusstigar som täckts med ytterligare några lager snö.

Innan loppet hoppas jag lyckas hitta järnmansblåbäret Peter (som tipsade mig om loppet) i folkvimlet. Det är självklart extra kul att surra lite med någon som jobbar med samma målbild som jag (dvs Ironman) och dra diverse blandade träningsskrönor. Först skall jag dock lyckas hitta till Mullsjö - har ännu inte riktigt koll på var det ligger...

Det som återstår på förberedelselistan är att plocka fram utrustning, chansa med att försöka sätta på lite glid på skidorna ovanpå proffshantverket från Dalarna, en mindre kolhydratladdning samt lite god sömn och en stor frukost. Sen "ä dä bara å åk"!

Taktik
- Lite hårdare öppning än förra helgen och startplats så långt fram som möjligt, annars likvärdigt.
- Samma vätskeintag, två muggar per varv, endast vatten på första.

Mål
- Sluttid snabbare än förra helgen (3:26:52) och/eller kvalificering till startled 8 i Vasaloppet (missade det med knappt tre minuter på Intersportloppet och hade i nuläget fått seeda upp mig ett led till startled 9 om jag skulle kört "riktiga" Vasaloppet). Loppet är 1 km kortare än Intersportloppet men förmodligen trängre på ett något sämre underlag, mer kurvigt och jag kör sannolikt med sämre vallade skidor.
- Rimfrost i skäggstubbet och rejält med snorhäng så jag vet att jag tagit ut mig!
- Ha minst hälften så roligt som förra helgen, då blir detta en kanonupplevelse!

Min starttid är 11:05 och jag tror inte man kan följa mig live på hemsidan (kan vara värt att kolla av imorgon eftersom det är chiptidtagning och varvbana). Das war alles!

Summering fjärde Vasaloppsperioden

Min fjärde (och näst sista) träningsperiod inför Vasaloppet avslutades för en knapp vecka sedan men jag har inte hunnit med att summera den förrän nu.

Inte helt oväntat tappade jag lite momentum i perioden när december gled in i januari och det blev stressigt på jobbet pga årsbokslutet och tjänsteresor. Planen var att inte öka mängden pass jämfört med fg period utan kanske t om minska men däremot öka längden på passen. Det blev definitivt en minskad mängd pass men det blev också längre pass så på så vis får jag väl kanske vara nöjd.

Alla siffror med föregående träningsperiod inom parantes som en jämförelse:

Rullskidor Distans 4 (5) st
Längdskidor Distans 6 (2) st
Löpning Terräng 0 (2) st
Löpning Vanlig 7 (9) st
Motionscykel  2 (4) st
Cykel Intervaller 3 (3) st
Simning 3 (6) st
Totalt antal pass: 25 (31) st
Total träningstid: 33 h och 49 min (37 h och 41 min).

Både sett till antalet pass och till träningsmängden var det min näst tuffaste träningsperiod hittills vilket är lätt att glömma då man hela tiden jämför sig med det man har mest färskt i minnet.

Det blev drygt 7 mil på rullskidorna och jag avancerade upp i distansgruppen i skidklubben. Totalt har jag nu 28,6 mil rullskidor i kroppen.

Trots avsaknaden av snö i Skåne under perioden fick jag till sex fina pass längdskidor tack vare training camps i Lövhult och Sälen. Över 10 värdefulla mil i spåren i perioden att lägga till mina två tidigare Bulltofta-pass och jag har nu inför sista träningsperioden 13,4 skidmil i kroppen.

Löpningen upprätthölls hyggligt. Dock fick jag ofta flytta in inomhus pga kylan och den begränsade tiden. 8,8 mil är dock klart mindre än 13,2 mil föregående period. Drygt 2 mil i veckan är för lite! Så fort det där stora skidloppet är över skall dosen ökas väsentligt är det tänkt.

Ständiga sorgebarnet simningen nådde en relativ bottennotering på tre pass. Det fåtal pass jag gjorde var dock hyggligt långa och jag plaskade ihop 6 km tantsim. En lösning är nu på ingång - dubbla crawlkurser!

Inför perioden hade jag en tanke om att kanske kunna komma upp i 40h men jag fick nöja mig med knappa 34h. En ok period - inte mer.

Däremot hittar jag stora framsteg i flera av grenarna, inte minst i längdskidåkningen, som ju är viktigast kortsiktigt, där Intersportloppet var en helt fantastisk upplevelse som gick långt över förväntan. I löpningen gjorde jag fiasko på halvmaran i Danmark på nyårsafton och tvingades bryta men mina tester på löpbandet visar att jag faktiskt gör framsteg.

Svårt att tro något om sista träningsperioden inför Vasaloppet. Allt beror på snötillgången och vilka lopp jag ställer upp i - det får liksom sätta agendan. Jag har inlett träningsperioden försiktigt eftersom jag inte vill slita för mycket på kroppen då ett långlopp på skidor åter stundar nu i helgen och mest realistiskt är väl att jag hamnar på strax över 30h igen.

Redan ikväll kommer ett inlägg inför morgondagens stora utmaning - Stråkenloppet 43 km.

Crawlkurs - dilemma

Proppen ur, skulle man kunna säga...

Har tidigare redogjort för mina bekymmer med att få plats på en crawlkurs efter det att den tänkta personliga tränaren hoppat av. Plötsligt nu i veckan har proppen gått ur fullständigt och alternativen bara strömmar in så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, bara att jag måste bestämma mig snart.

Först jagade Jörgen fram en kontakt till mig som är engagerad i en sim-/triathlonklubb i Malmö men innan jag, pga Sälen-resan, kom loss till att ringa honom fick jag in ett annat tips ifrån signaturen Vasaloppan om en crawlkurs i Höör. Slängde snabbt iväg en mailförfrågan dit och fick en plats direkt - kursen kör igång redan nu på lördag! Snabbt och lätt - eller?

Fördelen med kursen i Höör är att den är billig och tycks hållas med en liten grupp. Nackdelen är att den går runt lunchtid på lördagar och att Höör är ganska way off för min del. Men jag hade bestämt mig för att ta den.

Idag när jag kom hem möttes jag dock av beskedet i mailkorgen att jag fått plats på en kurs i Helsingborg som jag stått i kö för med start nästa torsdag. Man kommer köra en återstart med åtta pers som missat de två första kurstillfällena.

Fördelen med kursen i Helsingborg är att jag jobbar i byn och att den går på torsdagskvällar, skulle alltså kunna kombinera den bra med jobbet. Nackdelen är att den kostar mer än dubbelt så mycket trots färre kurstillfällen och sannolikt kommer gå med större grupp och mindre individanpassning.

Oavsett val, torsdag eller söndag, kommer jag missa en del kurstillfällen pga andra förpliktelser. Så nu är frågan/alternativen:

1 Crawlkurs i Höör på lördagar?
2 Crawlkurs i Helsingborg på torsdagar?
3 Crawlkurs i Höör på lördagar OCH i Helsingborg på torsdagar?

Varför kan det aldrig vara enkelt? Med två kurser skulle jag känna mig mer säker på att faktiskt lyckas lära mig crawla, hmm...

Mys i Mullsjö till helgen!

Det här fanns inte på min världskarta för ett par dagar sedan men här är det sällan långt ifrån tanke till handling. På söndag ställer jag upp i klassiska Stråkenloppet i Mullsjö - ett skidlopp som går i klassisk stil över 43 km.

Linslusen/fotografen David syns i denna Sälenbilds övre vänsterhörn

Loppet, med anor från 40-talet, återuppstod i modern tappning 2002 och är idag ett av Sveriges större skidlopp i gruppen som ligger efter suveränen Vasaloppsveckan och den givna tvåan Engelbrektsloppet.

Har inte 100% grepp om var Mullsjö ligger men vill minnas att det är någonstans nordväst om Jönköping.

Varför i hela världen? Befogad fråga...

1) Deltagandet i Intersportloppet gav extrem mersmak - efter hemkomsten från Sälen har jag googlat järnet på obskyra västgötska och småländska skidlopp varje ledig minut, känns det som.

2) När jag sneglat på de lite längre väderprognoserna ser det ut att bli töväder i södra Sverige i början av nästa vecka och därmed finns det en risk för att Husqvarna Ski Marathon som jag haft ett preliminärt sikte mot töar bort. Så jag tar det säkra före det osäkra och får ett långlopp till innanför västen inför Vasaloppet.

3) Istället för att lockas ut med finskidorna i usla spår i Malmötrakten får jag ett ordentligt långpass på fin natursnö och därtill träning på spårbyten, uppförs- & utförslöpor.

Skidlopp igen till helgen alltså - YES!!!

Race Report: Intersportloppet

Låt mig fastslå det direkt, det här gick långt över mina förväntningar och jag är så där fånigt nöjd som man sällan tillåter sig att vara.

Ganska tidig uppstigning och manager Legnerfält steg visserligen inte upp i sympati med oss men hade fixat blåbärssoppa och förläts direkt av en enig jury.

Bilen styrdes till Moraparken där vi skulle hämtas upp av buss för att åka tillbaka i riktning Sälen, mot starten i Oxberg. Det var god stämning på bussen och bjöds frikostigt på tips samtidigt som de senaste väderprognoserna googlades (-12 till -15 längs banan). Här en heltaggad Rickard med nummerlappen på:

Vi försökte agera rutinerat och lägga ut skidorna i starten men stressades mest över att alla såg så otroligt proffsiga och vältränade ut. Vart var alla tjocka gubbar som man brukar se på Vasaloppet?

Så gick starten och jag tog det väldigt lugnt i den inledande trängseln, precis som planerat. Loppet inleddes med ett halvkuperat varv runt Oxbergssjön innan man klev på Vasaloppssträckningen. Jag kände mig stark både uppför och i stakningen och var rädd att jag gick på lite för hårt även om jag försökte hålla igen. För det visade sig redan efter ett par kilometer att den mörkklädde mannen från Skåne var en kille att räkna med i spåret. Jag käkade placeringar hela tiden och blev i princip aldrig omåkt.

Vid vätskestationerna stannade jag och drack flera muggar men spillde inte i övrigt någon onödig tid. Kollade aldrig på min klocka och fick därför en positiv chock på tredje stationen i Hökberg med ca 2 mil kvar där jag fick syn på en klocka som visade på exakt 13:00. Det innebar att det gick sjukt fort och att jag var på väg mot en tid långt under fyra timmar vilket gav mig extra energi.

De två sista milen var lättare än de inledande dryga två med mycket stakning vilket passade mig utmärkt. Visst var man trött i slutet av backarna men jag återhämtade mig hela tiden fint i nedförslöporna och fortsatte med taktiken att ta sikte på en rygg långt fram och sedan sakta knapra in och till sist passera. Riktig själförtroendeboost varje gång.

Det fanns ett undantag. En snubbe som var jämn med mig hade ett helt osannolikt glid. Jag gick förbi honom hela tiden i uppförslöporna och i stakningen men så fort det blev nedförskörning bara susade han förbi. Tog till sist stryk av honom med mindre än en minut - det sjuka är att det visade sig i efterhand att det var Lengans barndomspolare - oerhört irriterande!

Min bensin tog aldrig slut och jag gick i mål med de sista krafterna oförbrukade. Var dock lite vimmelkantig och när jag vann ett pris på mitt startnummer i målfållan trodde jag att det var en goodybag som delades ut till alla deltagare. Påsen innehöll dock en bok om IFK Mora:s 100 år som förening.

Frös som fasen i målfållan, framförallt om händerna i de dyngsura handskarna och främsta lärdomen till Vasaloppet är att ha med mitt andra par handskar till andra hälften av loppet.

Tid: 3:26:52.7
Snitt/km: 4.42/km (långt snabbare än jag kört på träning)
Placering (Herrar Motion): 53 av 89 i klassen

Tiden var dryga halvtimmen bättre än jag hade förväntat mig. Känner att jag ligger ruskigt bra med i förberedelserna inför Vasaloppet och min gamla dröm om att gå under 10h har förvandlats till att det nu inte längre känns orealistiskt att gå under 8h.

Denna Race Report skrivs samtidigt som förfesten/efterfesten pågår. Managern har fixat med Jäger, Underberg och allt annat som hör en fjällsemester till så det blir nog en lååång natt följd av en lååång hemresa.

Inför Intersportloppet

Men hur trevligt är det inte att vara på träningsläger?

Imorgon är det dags för mitt första långlopp på skidor och här följer statusen inför loppet med avseende på träningen i Sälen, utrustningsdetaljerna, lite info om loppet och mitt tänkta taktiska upplägg.

Träningen i Sälen

Eftersom det är dags för långlopp har vi inte vågat köra på så hårt men tre pass har det iaf hunnit bli.

På torsdagseftermiddagen körde vi gul+grön slinga i Gubbmyren över totalt 11,7 km. David är lite långsammare än mig men jag valde att köra tillsammans med honom och istället fokusera en del på tekniken, framförallt uppför. Otroligt att jag inte kände mig mer sliten efteråt ändå; på kvällen när det blev läggdags hade jag varit vaken i drygt 40h och under den tiden avslutat ett rapportpaket till ett årsbokslut på jobbet, bilat Marlmö-Helsingborg t/r, kört Malmö-Sälen på 10,5h mitt i natten och sedan avverkat över en mil på skidor...

Under fredagsförmiddagen körde jag röd+grön slinga över 12,6 km. Första halvan av röda slingan gick väldigt mycket uppför och jag trodde det skulle bli en väldigt behaglig återfärd. Istället belönades man med en ganska brant och kurvig nedförsbacke där jag vurpade två gånger och nästan fällde en tysk pensionär (jag visste inte hon var tyska och ropade "håll höger" när jag susade nerför och istället vinglade hon ut med staven i mitt vänsterspår). Fick förklara mig lite för hennes man efteråt... :)

Vi tog en kortare pannlampsrunda nu på fredagskvällen också där jag åkte grön slinga över 6,7 km. Så jäkla häftigt! Galet kalla -19 grader, det frasade högt i snön när man körde och i övrigt hörde man bara sin egen andhämtning i mörkret. En mycket speciell känsla att vara ett med den mörka skogen. Osannolikt mkt snorhäng på detta pass!

Utrustningen

Inför resan shoppade jag på mig en ny mössa från Everest och därtill ett par nya, något tjockare, skidhandskar ifrån Lillsport eftersom det var så kallt i väderprognoserna - ett mkt klokt beslut.

Resans miss var att glömma mina skidtights i Malmö. Lyckligtvis hade jag med mig brorsans tretton storlekar för stora termobrallor (ifall jag skulle åka utför) och kunde köra de första passen i dessa fästa med ett jeansbälte! Men jag vill inte åka långlopp i termobrallor och shoppade idag på mig ett nytt par skidtights från Bjørn Dæhlie - ganska proffsiga och lite varmare än mitt andra par.

Ännu en viktig utrustningsdetalj är att jag lämnade in skidorna för vallning på Dalskidan i torsdags. Tack vare detta har jag ett helt annat fäste än när jag tidigare åkt.

I övrigt kör jag imorgon med den utrustning jag shoppade här.

Om loppet

Intersportloppet går 44 km i klassisk stil med masstart. Till större delen är sträckningen andra halvan av Vasaloppet och vätskestationerna hålls i Vasslan, Oxberg, Hökberg och Eldris. Målgången sker i Mora.

Temperaturen imorgon kommer vara fortsatt låg och hålla sig mellan -15 till -20 grader. Tough shit!

Delar av den svenska långloppseliten kommer att åka, bl a Jimmie Johnsson (vann förra året), Fredrik Byström och Rickard Tynell. Totalt 953 pers är förhandsanmälda så en liten folkfest skall det väl ändå bli?

Strategi/taktiskt upplägg/målsättning

Detta är ett träningslopp för min del med syftet att testa min utrustning, testa delar av av Vasaloppsspåret samt säkra en vana av att åka långt.

Jag har inte toppat på något vis utan kommer åka med träningsvärk och viss smärta i mitt högerknä. De långsammaste förra året kom in på cirka fem timmar och det skall jag absolut slå. Mer realistiskt är en tid runt fyra timmar skulle jag tro? Men jag har ingen aning egentligen.

Skall försöka att inte öppna för hårt och dricka minst två muggar vätska på varje depåstopp.

Avslutar med lite bilder ifrån träningslägret:


Olympic reuonion med Lengan i våra googles från Vancouver.

Idealisk kostuppladdning på Donken?



After Ski kanske inte heller är idealiskt inför långlopp?

Så jäkla kallt, här -18...

Det tycks finnas en LIVE-timing funktion för den som vill följa hur det går:

Starttid: 11:00
Startnummer: 1140
Härifrån: http://intersportloppet.ifkmorask.se/?page_id=695

På plats i Sälen

En nattlig utflykt på 10,5 h som inleddes 22:30 och avslutades 09:00 i ett vintermörkt, halt och snöigt Sverige på egen hand tillhör de där livssekvenserna som nästan bara jag försätter mig i (entusiasm och positivt tankesätt är kanske inte alltid av godo?)

Jag började känna mig stressad över det spontana infallet att sticka iväg  norrut sent på onsdagskvällen (var inte trött nog att somna) redan i halländska Varberg och slängde ut en halvdesperat önskan på Facebook om att nattugglorna därute skulle ringa och hålla mig vaken. Trevligt nog hörsammades detta av Jörgen och vi fick en stunds tränings- och Wien-diskussion under en annars seg period när jag "satt fast" bakom dubbla plogbilar som körde i 40 km/h mellan Göteborg och Trollhättan.

Ett par sträckor, framförallt Torsby-Malung, var riktigt dryga i bilen men nu är skiten gjord! Istället för ultratidig uppstigning och förmiddagsstress i bilen har jag nu några timmar att slå ihjäl innan David anländer med bussen (Lengan kommer senare) ungefär samtidigt som vi får tilgång till stugan.

Främsta höjdpunkten på resan var givetvis att passera Vasaloppets startplats vid Berga By. Man hör direkt Plex Petterssons spökröst säga "Gomorron Gomorron" följt av några högtidliga fraser och det är ännu inte riktigt fattbart för mig att jag skall vara en del av det jättejippo som Vasaloppsveckan innebär. Nu var allt bara helt öde - vilken kontrast mot alla färgglada folkmyllrande TV-minnen!

Lyckades nosa upp ett frukostbufféställe i Sälen för att lägga grunden inför eftermiddagens pass. Funderar på att dessutom jaga rätt på en vallare som kan fixa min skidor under väntetiden. Säkert inga bekymmer dag- eller kvällstid men kanske är Sälenborna lite morgontrötta av sig?

Snacka om att den här grabben kommer stupa i säng ikväll...

Vin i Wien

Knappt hann jag lägga ut min loppkalender för 2013 i ett blogginlägg innan planerna ändrades. Tanken var att ta mig an en vårmara den 7:e april i Paris eller Milano men det blev visst Vienna City Marathon (VCN) en vecka senare istället!

Bokat och klart! Vad hände?

Valencia-kollegan Tim hörde av sig i helgen på chatten. Vi dividerade lite fram och tillbaka och han satt med ofrånkomliga förpliktelser den tänkta mara-helgen. Kastade mig över en loppkalender i sann problemlösar-anda och slängde upp Wien i luften vilket var en boll Tim snabbt fångade.

Sedan drev Tim på och på någon vänster lyckades vi övertyga Jörgen också om Österrikes förträfflighet. Wien håller på att sälja slut på sina 9 000 startplatser enligt ett pressmeddelande men de tre gasellerna från Valencia har nu försäkrat sig om att de kommer vara på plats och joddla sig fram längs gatorna genom kulturens allra främsta högborg.

För de som inte vill lyssna till vårt joddlande eller springa drygt 42 km längs gatorna i Wien den 14:e april går det alldeles utmärkt att följa loppet via min rapportering här på bloggen. Då sparar man på såväl ben som trumhinnor och är ändå med på ett hörn. Ett schysst erbjudande tycker jag!

Sälen till helgen

Helt obegripligt hur snabbt tiden rinner iväg - det är ju redan i den här veckan jag ska sticka upp till Sälen, träna längdskidor och göra långloppsdebut!

Vi blir tre pers som möts upp. Utöver undertecknad kommer David (min partner in crime på Klassikern) att ansluta ifrån Stockholm och Lengan (min resepolare och självutnämnde manager) ansluter ifrån en förort till en förort till Enköping.

Stugan är bokad från torsdag till söndag och skall se ut så här:

Lite mer exakt är den belägen i Gubbmyren med goda skidbussanslutningar, längdspår in på husknuten etc. Gubbmyren är utsatt på denna Sälenkarta:

Lite spännande skall det allt bli med loppdebut på längdskidor. Risken är att man kör på sig så mycket träningsvärk dagarna innan att det kan bli lite plågsamt med ett halvt Vasalopp men...that's what träningsläger are till for?

Lite mindre spännande blir det kanske att bila upp solo. Får försöka sjunga mig vaken, eller nåt.

Mina lopp 2013

Nu är min loppkalender till större delen spikad för 2013 och det blir en tävlingssäsong utöver det vanliga.

Fet stil innebär att jag är anmäld:

19/01 Intersportloppet 44 km
02/02 Husqvarna Ski Marathon 42 km*
10/02 Lövhultsloppet 40 km*
24/02 Vasaloppet Öppet Spår 90 km
07/04 Vårmara**
18/05 Gbg-Varvet 21 km
09/06 Sövde Halv Ironman***
14/06 Vätternrundan 300 km
06/07 Vansbro Halv Ironman
07/07 Vansbrosimmet 3 km
21/07 Malmösimmet OW 2 km***
04/08 Malmö Triathlon (Olympisk distans)***
17/08 Ironman Sweden Kalmar

* Ej anmäld, lär bara åka ett av dessa två skidlopp i Småland - beror lite på om jag lyckas lura med mig sällskap.
** Ej anmäld. Paris och Milano går denna dag och är de mest sannolika alternativen.
*** Ej anmäld men har svårt att se mig själv missa dessa höjdpunkter på "hemmaplan".

Prio A Ironman Sweden Kalmar.
Prio B Vasaloppet, Gbg-Varvet, Vätternrundan, Vansbro HIM.
Prio C Övriga.

Det lär bli ytterligare ett gäng lopp utöver dessa, alla i prio C. Korta löplopp finns det miljoner av och jag ställer säkert upp i några men jag kan även komma att komplettera upp med cykeltävlingar, OW-simningar och kortare triathlons (t ex Örserum).

Synpunkter? Visst ser det maffigt och kul ut?

Avlys spårpatatrullens utryckning!

Brandförsvaret i Närke, den lokala spårpatrullen och Missing People. De låg säkert alla i beredskapsläge efter att jag aviserat att det var dags för vilselöpning i Örebro. Men jag hittade tillbaka till hotellet i mörkret utan några incidenter och om nu någon fortfarande ligger i beredskapsläge eller har ryckt ut så meddelas det härmed att krisläget kan avblåsas - mannen på bilden har återvänt till sitt hotellrum där han fotograferade sig innan rundan för att det skulle vara enkelt med signalementet vid eventuella efterspaningar!

T o m reflexvästen är numera för stor för min kropp

Höll mig till uppsatt strategi inledningsvis och följde Svartån österut, mot och igenom historiska Wadköping. Efter 3 km var det dessvärre slut på belysningen längs min väg och eftersom långa sträckor löptes på ren blankis vore det ren galenskap och fortsätta i den riktningen när man inte såg underlaget. Vände och tog istället en knix söderut längs en cykelväg som sedan åter svängde österut. När den cykelbanan tog slut fick det bli min vändplats och jag tog sikte "hemåt" mot centrala Örebro. Avslutade med en liten kringelikrok vid slottet för att komma upp i ett "helt kilometertal". 9 km blev det i glashala Örebro.

Eftersom jag vet att ett par närkingar följer satsningen blir det en karta över mina vägval. Första biten av rundan längs Svartån och genom Wadköping är garanterat spektakulär och vacker i ljuset sommartid och det finns en god mysighetsfaktor runt slottet. Nu såg man dock inte mycket och ett av mina få möten på cykelbanan var med ett par rådjur.

Efter en arbetsvecka "on the road" skall det förhoppningsvis finnas tid till kvalitetsträning hemmavid i helgen. Dessutom måste jag nog inhandla lite varma klädesplagg eftersom Intersportloppet från Oxberg till Mora nästa helg ser ut att gå i -20 grader enligt prognoserna...Brr...typ.

Simning i Örebro

Efter min märkliga "vägran" vid simhallen i början av veckan kändes det skönt att tugga sig igenom ett antal längder på anläggningen Gustavsvik i Örebro. Inte skönt i den meningen att jag gillade att simma - det kommer jag nog aldrig att göra. Däremot var det en riktig "samvetesrensare" att ändå få till ett längre simpass den här veckan trots att jag nu befann mig på främmande ort och hade häcken full med jobb (årsbokslut). Ambitiöst och proffsigt liksom med egna medhavda simbrillor från Skåne etc.

Gustavsvik var modernt och fräscht. Tyvärr lyckades jag anlända strax efter kl 19:00 vilket var precis när "Upplevelsebadet" stängde. Därmed hade alla fortsatt badsugna förflyttat sig till motionssimningen där det var alldeles otroligt knökfullt i bassängen inledningsvis. Jag tror det var fyra 50-banor i bredd utan avskiljare öppna för motionssimmare och i detta vattenområde såg det ut som i en myrstack någon trampat i. Dessutom rådde djungelns lag när det gällde att ta sig fram och runt kompisgängen som simmade provocerande långsamt och i bredd. En annan favorit var två tanter med myggnätsliknande badmössor som körde medsols varv när absolut alla andra körde motsols. Efter halva tiden blev det dock mycket bättre

2 km bröstsim blev det om man räknar bassänglängder. Det i sig är en halv Ironmansimning. Om än i extrem tantfart vilket till stor del berodde på trängseln under första kilometern. Håller jag denna kapacitet vid liv bör jag överleva såväl Vansbrosimningen som Vansbro HIM och Ironman Sweden. Dilemmat är att jag vill kunna lite bättre än så men att jag gång på gång tycks springa in i små hinder på vägen som gör att jag aldrig kommer igång med att lära mig crawla vilket trots allt är något jag skulle vilja kunna.

Min tänkta simtränare hoppade av projektet (innan vi hann påbörja det nu i januari) strax efter årsskiftet pga nya civila uppdrag. För tillfället jagar jag därför simtränare, letar crawlkurser, står på kölistor, mailar simklubbar och gud vete allt i Malmö, Helsingborg, Landskrona, Lund och Trelleborg. Någonstans måste det väl ändå nappa till sist? Lite otur att jag trodde mig ha en lösning klar och därför missade anmälan till flera kurser som fulltecknades när platserna släpptes i december för vårterminen men saker brukar lösa sig till sist.

Imorgon kväll hoppas jag få till ett löppas förutsatt att jag inte sitter fast till för sent på jobbet. Trots mörkret (och kvällens blixthalka - endast den evigt optimistiska tillresta skåningen bär gympaskor på stadens hala kullerstensgator) är det ett ganska kul sätt att få se sig omkring när man befinner sig på orter en bra bit hemifrån. Tänkte starta vid slottet och följa Svartån österut och sedan ta exakt samma väg tillbaka, inte kommer man väl vilse då, eller?

Krackelerande karaktär?

Vad hände där egentligen?

Hade parkerat bilen utanför simhallen och fysiskt plockat ut träningsväskan (som jag så duktigt packat på morgonen innan jobbet för att den skulle få åka t/r Helsingborg och jag skulle kunna ta mig direkt till simhallen efter arbetsdagen) ur bagageluckan när jag bara kände att "Nä men om man skulle ta och surfa lite på telefonen i passagerarsätet?". 10 minuter senare hade jag fortfarande inte hittat någon kul rubrik på Aftonbladet utan kastade in träningsväskan igen i bagageluckan och körde hem. Utan att ha fått till någon simning.

Vad hände där egentligen?

Så olikt mig och mitt oftast komiska, lätt nitiska, förhållningssätt till den förutbestämda träningsplanen. En revolution mot mig själv liksom. En ren tvärvägran. Som en häst framför ett hinder. Så oväntat. Direkt out of the blue.

Vad hände där egentligen?

Något intuitivt och flummigt inom mig fick styra skutan i några minuter och simning var tydligen det som minst av allt önskades. Då blir det således minst två raka "lediga dagar" eftersom morgondagens konferensschema inte lämnar några som helst öppningar till idrottslig aktivitet. Därefter följer ett antal dagar i Örebro med högst osäkra träningsförutsättningar. Kan bli en vecka där jag håller knapp styrfart rent träningsmässigt?

Vad hände där egentligen???

Rapportering från vinterträningen

Jag vet inte om någon noterat det men jag har gått ifrån att rapportera om absolut alla pass jag kör eftersom min upplevelse var att läsvärdet föll i takt med att passen bara blev fler och fler. Istället ligger fokus på att fundera och raljera runt den mer allmänna träningsstrategin, lopp, enskilda incidenter och lite mer speciella pass. Vill man ändå följa mer exakt (knappast va?) länkar jag faktiskt numera in de senaste fem passen ifrån min träningskalender på Funbeat i högerkolumnen.

De flesta träningsgurus tycks överens om att man antingen skall skruva på intensiteten, antalet pass eller längden på befintliga pass när man vill takta upp träningen. Trycker man på flera knappar samtidigt ökar skade- och överträningsrisken markant. Under fjärde kvartalet taktade jag upp mängden pass markant och sedan någon vecka tillbaka har jag gått över till att istället öka längden på de befintliga passen. Detta kommer jag hålla på med fram tills någon vecka in i februari innan jag börjar finslipa Vasaloppsformen. Därefter blir det sannolikt mer koncentrerat på snabbhet och intervaller men nu är det alltså uthållighet och i viss mån styrka som står i fokus.

Dagens långa löppas var ett typexempel. Min träningskalender förkunnade att det var dags för ett långpass löpning, exakt hur långt var dock inte bestämt. Min nya svarta långärmade julklappslöptröja (Craft) fick göra debut under reflexvästen när jag begav mig ut mot havet och sedan följde kusten ner mot brofästet. Finessen var att jag redan från start lade mig i ett riktigt extremt långsamt tempo - det viktigaste just nu är att vara ute länge på långpassen, inte att springa fort. Vattnet var alldeles svart och stilla strax efter solnedgången, någon sköt raketer vid Turning Torso och min rullskidsraka vimlade av nyårslöftes-rullskidåkare som alla såg betydligt långsammare ut än mig. En trevlig löptur en sen-eftermiddag helt enkelt.

Till min stora besvikelse var de sista cykelstigarna ner under bron inte belysta och efter några hundra meters löpning i totalt mörker började det kännas olustigt och jag fick lite snopet vända. Nu kanske det, med facit i hand, var tur för ganska snart efter att halvmaran passerats fick jag "knivar genom högerknät"-smärtan och vågade inget annat än att avbryta. Då var det inte särskilt långt kvar att promenera hem. Något snopet. Hade tänkt dra av ett par varv i Pildammarna för att komma upp i 3h löpning men fick nöja mig med 22 km och kände mig nästan helt oförbrukad efter att ha hållit extremt trivsamma 6:18/min. Nåväl, allt över 2 mil ser jag som ett långpass och det är väldigt bra långdistansträning att vara ute i mer än 2h också.

Jag visste inte riktigt hur det skulle kännas idag eftersom lördagen rent volymmässigt varit en av mina tyngsta dagar på länge med mitt näst längsta rullskidspass följt av Jörgens ryska cykelintervaller som snabbt förklarat går ut på att det blir längre och längre intervaller ju längre passet går istället för kortare (eller lika långa) vilket är "europeisk intervallkutym". Ryssarna har en poäng i att det ska bli värre och värre och det var kul med lite omväxling.

Kommande vecka blir rörig och jag begriper inte riktigt hur jag ska lösa träningslogistiken. Konferens i Helsingborg och flera dagars tjänsteresa till Örebro. Dessutom massor med jobb att sköta (årsbokslut). Det luktar förvirrad vilselöpning och utsänd räddningspatrull i Närke lång väg tycker jag...

Första vurpan på rullskidor

Det skulle krävas mer än 25 mil på rullskidor innan jag fick tugga asfalt för första gången. Mäktigt flexibel som man är fick den planerade bloggtextrubriken skiftas från "Kräm istället för blåbärssoppa" till den större publikdragaren "Första vurpan på rullskidor" - allt för att stilla bloggläsarskarans törst efter blodvite, dramatik och elände...

Egentligen var det kanske inte så dramatiskt. Jag var på mitt första klubbpass med LUGI på riktigt länge och vågade mig för första gången iväg med gruppen som tar den långa och bitvis riktigt kuperade rundan (som på kartan ungefär ser ut som Australien med lite god vilja och fantasi) och följer sträckningen Kungsmarken-Södra Sandby-Dalby-Mårtens Fälad/Linero (Lund)-Kungsmarken samt mäter en bit under 22 km. Här först den obligatoriska bilden i hissen till garaget inför rundan följd av bansträckningen:

Australien?

Efter en ganska lång och seg stigning med ca 5 km kvar, där jag stakat mig till rejält med mjölksyra, hade gruppen tagit en kortare paus för att vänta in alla så att ingen körde vilse. När vi skulle återstarta tog jag en position bland de sista och hann med några stavtag innan vänsterskidan plötsligt låste sig helt - sannolikt pga att en sten eller något annat föremål fastnat mellan stänkskyddet och framhjulet. Jag dök framåt ner i backen och mötte framförallt asfalten med utsidan av vänster smalben samt höger knoge. Det gick väldigt snabbt och jag hann inte tänka mycket innan första asfaltstuggandet var ett faktum.

Lyckligtvis inga direkta skadekänningar utan bara lite skrubbsår. Dock lyckades båda de främre stänkskydden gå sönder i fallet. Den tyvärr mörka och suddiga bilden nedan är ett försök efter hemkomsten att samla allt som påverkades i detta historiska fall, dvs de små skrubbsåren med spår av blod (men zooma då!) på knogen, vänsterbenet och de spruckna stänkskydden.

Mer dramatiskt än så var det inte. Däremot hade jag det slitigt på slutet vilket säkerligen delvis berodde på att jag varit ute och svingat bägare med en gammal pluggpolare till sent kvällen innan. Här ser man en ganska trött Rickard njuta av att vara tillbaka vid golfbanan:

Men den tänkta krämrubriken då? Jo den kom sig av att jag under veckans långa brickpass på gymmet utvecklade en helt galen lust efter jordgubbskräm vilket jag förmodligen inte ätit sedan före tonåren. Klockan var strax före midnatt när jag stegade in på närbutiken efter det sena passet för att handla jordgubbskräm. Föreståndaren tittade förbryllat på mig - ingen köper väl något annat än cigg och toapapper normalt sett vid den tiden på dygnet men här var bevisligen ett undantag.

Coolt triathlet-krubb?

Så istället för en utvikning om hur riktigt coola triathleter bemöter ett rullskidspass med jordgubbskrämsfrukost istället för skidåkarnas blåbärssoppa blev det dramatik med blodvite och asfaltskäk. Det blir aldrig som man tänkt sig!

Bokslut träningsåret 2012

Jag skulle kunna överdriva lite och kalla 2012 för ett långt utdraget förspel inför det mäktiga året 2013 då det är tänkt att de verkligt stora pusselbitarna skall falla på plats. Riktigt schysst mot insatserna under året som gått är det naturligtvis inte med tanke på att jag passerat milstolpar som min första mara, Lidingöloppet (LL), lärt mig åka rull- och längdskidor, skaffat rejäl vattenvana och verkligen stundtals plöjt ner hela min själ i denna förberedelsefas men samtidigt kommer man inte ifrån att det är under 2013 som det verkligen skall explodera; Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbro HIM och Vansbrosimningen samt sist men inte minst...Ironman Kalmar.

Utan förberedelserna under 2012 hade jag inte kunnat sätta ett genomförande av dessa (och därtill ytterligare ett stort koppel av lopp) 2013 som ett mål. Nu osar det iaf viss realism om tankegångarna - jag är en bit på vägen.

Satsningen mot en Svensk Klassiker inleddes i mars 2012. I juni stegrades ambitionsnivån markant när jag även lade till en Ironman i målbilden. Totalt kom jag att hinna med att plöja ner 205 träningstimmar under dessa tio månader varav 100 inföll under årets sista kvartal.

Det är väl just den där stegringen under sista kvartalet som jag är riktigt nöjd med, att jag liksom bara orkade öka och öka och öka... I december lade jag mer än en arbetsvecka på förberedande konditionsträning jämfört med i mars då jag lade en arbetsdag. Viss skillnad som nog inte hade varit möjlig utan en försiktig upptrappning samt lite ledighet under sommaren och efter LL.

Jag återkommer dock hela tiden till det allra sista kvartalet och den betydelse som jag tror stegringen kommer att få. Det finns en ypperlig sammanslutning på träningscommunityn Funbeat kallad Ironmanblåbär 2013 som förutom utbytande av tips och pepp medlemmarna emellan även består av en statistikdel. Där kan man mäta och jämföra sig mot andra triathleter som siktar mot sin första Ironman. Gruppen har i dagsläget drygt 90 medlemmar varav 2/3 redovisar sin träningskalender för resten av gänget. Det finns således en väldigt bra jämförelseindikator för att skaffa ett grepp om hur man ligger till volymmässigt och självklart är det undertecknad som postar statistiken i gruppen en gång i veckan. Oerhört peppande! Vem vill slöa/säcka ihop och sjunka på en topplista liksom?

Den viktigaste listan där är de senaste 30 dagarnas träning per medlem i gruppen. Den listan var fram till årets sista kvartal inte en särskilt lovande läsning för min del men jag har rusat som en raket på topplistan i takt med att vintermånaderna gnagt sig in i vår värld. Från det absoluta bottenskiktet runt plats 50 i inledningen av oktober till en hedrande all time high på sjätteplats på 2012:s sista lista som utkom den 30:e dec (listorna postas varje söndagskväll).

Hur skall man värdera detta? Gruppen är ett tillräckligt stort tvärsnitt av blivande svenska förstagångs-Ironmen för att vara representativ. Befinner man sig på den övre halvan bör man vara hyggligt bra med i förberedelserna och tar man en plats i den övre kvartilen skall det åtminstone inte kunna skyllas på för klen träningsvolym om projektet inte kan tas i hamn. Sen har vi självklart hela diskussionen med kvalitet kontra kvantitet samt vilka motionsformer som respektive deltagare loggar i sin träningsdagbok. Skit samma säger jag! Det här är en måttståck jag kan ta på och ur aspekten mängdträning är jag verkligen med på banan om jag orkar ligga i hela vägen och kanske tom mäktar hålla en topp 10 placering hela vägen fram till Kalmar.

Ytterligare lite rådata från mina 10 månader när vi ändå är i farten:

Löpning

111 mil. Det motsvaras av sträckan från Trelleborg till Örnsköldsvik. 46 mil av dessa har löpts i fantastiska Bokskogen på kommungränsen mellan Malmö och Svedala, fyra mil plockade jag i Spanien, tolv mil i Pildammsparken och fem mil på Lidingö. Lägg därtill sex urtrista mil på löpband, diverse backintervaller i Helsingborg samt lopp i Karlskrona, Köpenhamn och Veberöd. En salig blandning i sammanlagt 110 timmar vilket ger en snittid strax under 6 min (gå&stå-vila under intervallpassen drar upp snittiden).

Motionscykel

129 mil. Det motsvarar fyra hela varv på Vätternrundan och sedan skulle man hinna nästan hela vägen ner till Jönköping från Motala på det femte varvet också. Exakt 40 timmar eller en hel arbetsvecka om man så vill. På en sunkig motionshoj på ett gym, mest som en bisyssla för att inte vara helt oförberedd när cykelträningen drar igång på allvar i vår. Hoppas det gör någon nytta...

Simning

Höstens/vinterns vattenvänjning har resulterat i 36 km. Från Trelleborg till Malmö, ganska så exakt. Enbart bröstsim. I 20 timmar. Grenen där jag lever farligast och där crawlstarten av diverse anledningar hela tiden tycks skjutas på framtiden - mer om det i en senare post.

Rullskidor

24 mil, alla avverkade efter LL. Det motsvaras av sträckan Trelleborg-Karlskrona. I 29 timmar har jag hållit på men många av de inledande teknikpassen med LUGI Skidklubb innebar en hel del instruktionstid stillastående.

Längdskidor

6 mil fördelade på tre pass. 2/3 av ett Vasalopp. På exakt 6 timmar.

Visst är det ändå inte så illa pinkat för en fd småsunkig soffpotatis som för ett år sedan ännu inte hade kommit på tanken att ens ta upp seriös löpträning där jag låg utsträckt på min soffdivan under en hög med ostbågssmulor med ett glas rosé i handen? 193 träningspass senare (mars-december) är jag i mitt livs fysiska form och involverad i det ena projektet knäppare än det andra. Precis som det ska vara om en rastlös själ som jag skall må bra.

När jag går igenom bloggposten ovan börjar jag faktiskt tro att jag är på helt rätt spår även om tvivlet självklart ibland sprider sig och jag förbannar mig själv över att jag inte kan vara lite mer normal och sikta på en halvmara ett år framåt i tiden eller något annat lite mer mänskligt. Ironman liksom, 2012 års knäppaste idé och samtidigt ett av mitt livs bästa beslut under ett år som inte liknade något jag tidigare upplevt ur många aspekter. Men jag kör så det ryker och det känns bra!

Race Report: Änglamark Nytårsløb

Mitt livs första DNF (Did Not Finish) är ett faktum. Denna trebokstavskombination kan ibland dölja oerhörd dramatik, smärta, skador eller annat elände men lyckligtvis var så inte fallet den här gången. Men vi tar det väl ändå från början?

Så här i efterhand börjar det bli uppenbart för mig att mitt öde i Köpenhamn på Nyårsafton beseglades redan tidigare i veckan. Mitt mini-skidcamp i Lövhult tycktes mig kroppsligen först gå helt opåverkad förbi för under hemresedagen kände jag inte av mycket till träningsvärk. Men dag två efter skidäventyret var låren tunga som bly och det värkte även i ljumskarna. I det sengångartempo man lätt hamnar i under mellandagarna dröjde det ända fram till den sena eftermiddagen innan jag lyckades ta mig till simhallen och jag hann med 1,8 km innan jag blev uppjagad ur bassängen för att personalen ville ta nyårsledigt.

Till viss del släppte träningsvärken, åtminstone i låren. Nu drabbades jag av snilleblixten att ta mig an stenhårda cykelintervaller på gymmet under ett entimmespass, kvällen innan en halvmara. Det märks åt vilket håll det barkar va? På söndagskvällen kunde jag summera till min hittills tuffaste träningsvecka sett till volym, nästan elva timmar. Behöver det sägas att benen bara kändes sådär när jag klev upp ur sängen på Nyårsaftons morgon för att bege mig till Köpenhamn?

Nåväl, jag ignorerade saken och intalade mig att det inte skulle bli några bekymmer. Jag brukar ju numera hålla den tänkta löpfarten på mina brickpass och nu hade jag ju tom fått sova i några timmar emellan. Inför loppet stod jag och småsnackade lite med Johan som gick i min gymnasieklass och under den andra halvan av 2012 stått för den enastående bedriften att springa minst en halvmara varje helg, ofta i små kalla skogar på den danska landsbygden då det inte vimlar av sådana lopp i södra Sverige.

Startskottet ljöd och jag hade en ganska dålig position i mitten av fältet. Eftersom det var chiptidtagning gör det inte så oerhört mycket och redan efter ett par hundra meter kunde man springa ganska ostört. Ett dilemma bara, det kändes inte alls bra när jag fick fritt utrymme. Visserligen svepte jag förbi det mesta i min omgivning men det kändes inte som det skulle. Första kilometern på 4:49 var nästan nere i det tidsintervall där jag hade bestämt mig för att ligga (4:40-4:45) och därmed tidsmässigt ok i trängseln, men känslan???

Andhämtningen var ansträngd och benen tunga som bly. Jag intalade mig att det bara var väntan på andra andningen och att det skulle bli bättre när jag inte längre tvingades till intervalliknande zickzack i luckorna mellan löpande danskar. Köttade på och räknade med att komma ner i tidsintervallet på andra kilometern men det gick liksom inte. 4:48 på den, inte ok.

Ganska omedelbart på den tredje kilometern började klockan leva ett eget liv och jag kunde inte längre använda den som stöd för att säkra att jag låg rätt i hastighet och istället fick jag lita till arrangörens kilometerskyltar. Vid avläsningen efter 4 km var tiden 19:40, dvs ett snitt på 4:55 och jag var redan uppe på kilometertider över 5 trots att jag kände att jag gick på hårdare än vad kroppen tycktes tåla för dagen. Lite synd att jag sprang utan pulsband för det hade varit intressant att se hur illa det verkligen var.

Bestämde mig för att vara realist - jag hade en svag dag och en sluttid ner mot 1:40 som jag hoppats på inför starten skulle inte komma på fråga. Bättre att bara jogga på och njuta av loppstämningen i regnet.

Men någon njutning blev det inte tal om. Jag var riktigt plågad och absolut långsammast i min del av fältet. Ganska snart klev jag upp på kilometertider på över 6 min. Herregud! Jag hade ju sprungit mindre än en mil och kunde inte ens hålla träningsfarten på mina lugna långpass. Det har aldrig varit min grej att bryta under löprundor - det har aldrig hänt förut på ett lopp och bara ett fåtal tillfällen under detta träningsår under träningspassen men nu började jag oroa mig för att jag hade något skit i kroppen som kunde förvärras. Det blev till att bita i det sura äpplet och trycka av klockan vid 9 km-skylten och därefter följde en något skamsen promenad in till varvningen där jag klev av. Mina 9 km gick på 47:17 och jag låg då ca fem minuter efter tidsschemat - en hel evighet!

Säkert var det ett klokt beslut även om jag inte, så här i efterhand, tycks ha någon sjukdom i kroppen. Förmodligen handlade det istället om kombon dålig dag/kraftigt nedtränad och jag fick ett mycket tydligt kvitto på att jag inte är odödlig på något vis vilket är en nyttig lärdom att ha med sig i planeringen inför alla lopp 2013 (och de blir många...).

Sammantaget ett helt ok arrangemang även om det kändes onödigt rörigt och trångt med samtidig start för 5, 10 och 21,1 km. Det är inte arrangörens fel att vädret var regnigt, mulet och tråkigt. Underlaget var till mer än 90% asfalt på den 5 km långa varvbanan som bl a passerade nationalarenan Parken och snarare gick i ett varv runt Fælledparken än på grusstigarna inne i den som jag fått för mig. Totalt skiljde det 13 meter mellan varvets högsta och lägsta punkt, något mer kuperat än jag hade trott men man det går ändå inte att definiera detta som något annat än slätlöpning.

Det viktigaste till sist. Det serverades, som utlovat, champagne och kransekage i Sparta Hallen vid målområdet. Jag tröstsvepte i snabb följd tre glas bubbel och hetsåt fyra bitar kransekage (man bara måste älska Danmark!) innan jag tog tåget över Öresund, med svansen mellan benen, hem till Malmö.

Till bloggens läsare tillönskas ett Gott Nytt 2013!!!