Race Report: Yddingeloppet

Det bjöds på helt idealiska förutsättningar i Bokskogen för höstlöpning den sista söndagen i oktober. Vädret var faktiskt så bra att jag tog ett sent beslut och valde att kötta på i shorts och t-shirt. Det var jag nästan helt ensam om bland de ca 2 000 startande i de olika loppen men det visade sig vara absolut helrätt. Här är jag vid ombytet på parkeringen inför loppen helnöjd med beslutet jag just tagit:

Att det går en riktig motionsvåg i Sverige har nog få kunnat undvika och denna skånska höstklassiker, som jag alltid uppfattat som en tävling/säsongsavslutning för de närmast sörjande i motions-Skåne, drar alltså numera rejält med folk.

Med mig på startlinjen hade jag dessutom lyckats locka Niklas (Kenyanen), Erik (Marockanen) och Sören (Italienaren) och det var en taggad kvartett som försökte ta plats hyggligt långt fram i ledet inför startskottet.

Det var rejält trångt bitvis under framförallt den första kilometern och i viss mån även de efterföljande två innan det lossnade, om än inte i nivå med Lidingö. Loppet blev därför väldigt ryckigt från start och i en tidig backe stod det helt stilla.

Jag, kenyanen och marockanen växeldrog varteftersom någon av oss fick en lucka i folkmassan att ta sig fram genom och tempot steg successivt. Jag klockades för 5:00 km 1, 4:40 km 2, 4:35 km 3 och 4:30 km 4. Sen blev jag nervös över orken då detta var ett högre tempo än jag tänkt mig och pulsen började leta sig upp mot dryga 180 på toppen av en backe. Kenyanen och marockanen försvann då iväg en bit framför mig, italienaren hade släppt oss i den rätt vilda rusningen någon kilometer tidigare. I efterhand berättade han att han försökt gå med lite för länge i de inledande backarna och straffades hårt av detta senare.

Kollade klockan vid 5 km skylten som då stod på ganska exakt 23:30 och kände efter i kroppen. Känslan var oväntat god. Chansade på en tempohöjning igen och gick från ca 4:45-fart till 4:30. Halvvägs in i loppet var jag ikapp marockanen och kenyanens neongröna ryggtavla samt vita toppluva skymtades endast 10-15 meter framför oss.

Tempoökningen tog en del kraft, pulsen hade stuckit uppåt igen och jag bestämde mig åter för att släppa grabbarna och istället gå över till ursprungstanken med km-tider mellan 4:50-5:00. Dessutom hade jag dålig koll på banan. I inledningen av loppet hade det varit en del uppför och nu fruktade jag att några av Bokismilens värsta backar skulle sättas i spel vilket förmodligen skulle knäcka mig och det vore trist att missa sub 60 min när första halvan gått så bra.

Jag höll mig i det nya tidsintervallet fram till den tionde kilometern. Då hade vi kommit in på Bokismilen fast från ett håll som innebar att alla de backar jag fruktat inte skulle komma att ingå. Km 11 på 4:45 (innefattade en jättenedförsbacke där jag på Lidingövis brände av en riktigt galen satsning i lövhögarna nedför) och på den sista kilometern som var mestadels utför brände jag av en kalasspurt under 4:30 tempo. Det har aldrig hänt förut att jag haft så mkt krafter kvar i ett lopp på slutet men en mix av tacksam bansträckning sista fyra kilometerna och lite väl mkt fegande från min sida gjorde att jag gick i mål med högt flås pga spurten men med obrukade krafter i kroppen och redan halvminuten efter målgång var jag helt återställd.

Trots att jag inte lyckades pressa mig maximalt kom jag in på en tid långt bättre än förväntat (dock var som sagt loppet också mkt lättare än förväntat och vädret var fantastiskt). Ett härligt välarrangerat höstlopp som jag gärna skulle vilja ställa upp i igen!

Totaltid: 57:02

Placering herr&dam motionsklass: 214 (av 1035 som gick i mål i klassen)

Km-tid: 4:45

Farten ger alltså ett miltempo på 47:30. I lätt kuperad terräng. Jag börjar bli dödligt nyfiken på vad jag skulle kunna göra släta milen på. 46 min känns absolut inte orealistiskt och målet att gå under 45 min på släta milen nästa år är definitivt inom räckhåll.

Kenyanen på plac 173 med tiden 56:01
Marockanen på plac 188 med tiden 56:20
Italienaren på plac 507 med tiden 1:02:45

De två afrikanerna alltså endast inom minuten framför mig. Klart man känner blodad tand och vill utmana dem någon gång i vår (kanske Gbg-varvet om de lyckas komma över startplatser?).

Efteråt stack jag bort till bilen och bytte om. På parkeringen blev jag "uppraggad" (nåja) av några okända damer som gärna ville hänga med den lättklädde atleten i svart...

Därefter väntade korvgrillning och fortsatt skogsidyll. Här ses jag stå och värma mig framför grillen efter korvfrossan.

Vilken härlig motionsdag och vilket gött avslut på första träningsperioden inför Vasaloppet! Den stora grejen i träningsblock två är självklart marathonloppet i Valencia om tre veckor. Mest fokus på det nu, såklart.

Inför Yddingeloppet

Den lugna veckan (nu snackar jag enbart träning - det har varit våldsamt intensivt) går mot sitt slut och avslutas med den skånska höstklassikern Yddingeloppet som är ett terränglopp ute i Boksogen med dess omgivningar på 12 km. Det blir livspremiär för mig i loppet och jag har ännu inte riktigt lyckats få pejl på bansträckningen.

Värmde upp idag med ett mycket lätt pass rullskidsteknik i Lugi Skidklubbs regi. Det blev bara 6 km åkning under de 1:30 vi höll igång och väldigt mycket trivsamt socialt tjattrande i fantastiskt höstväder. I nybörjargruppen var vi hela 10 pers och väldigt mycket fokus låg på diagonalandet. Det bara vägrar att lossna för mig. Åkningen med frånskjut och stakningen är jag nu så pass bra på att jag egentligen skulle klara mig utmärkt på egen hand men jag känner att det finns oerhört mycket att jobba på med diagonalandet. Måste tvinga mig själv till att specialträna det på egen hand i veckan som kommer.

Men för att återgå till morgondagens lopp så är det årets minst prioriterade tävling för min del. Det fåtal löppass jag fått till efter LL har varit med inriktning på långsam långdistans som ett led i marathonförberedelserna och att springa kuperad medeldistans i tävlingsfart skiljer sig ifrån detta ganska rejält.

Förutsatt att det inte går uppför de första kilometerna skall jag försöka gå ut i 4:50-5:00/km och sedan ligga i den hastigheten så länge det går. Hade loppet infallit för en dryg månad sedan hade jag kunnat sätta en timme prick som mål men nu tror jag inte att dagsformen i löpning är tillräckligt vass för att kunna hålla den farten hela vägen i kuperad terräng. Sub 1:02 och jag är riktigt nöjd. Det blir en bra genomkörare oavsett vilket.

Dessutom har jag lyckats dra med mig några av grabbarna och alla bör vara tämligen jämna med mig. Viss prestige blir det och de sista veckorna har alla gjort sitt yttersta för att baissa den egna kapaciteten och ha chansen att slåss som en underdog.

Efteråt, förutsatt att vädret tillåter, siktar vi på korvgrillning i skogen. Skulle ju kunna bli väldigt trevligt! Rapport från loppet kommer här på sidan senare under söndagen.

I stormens öga

Note to self: Meningslöst att träna rullskidor i hagelstorm.

Egentligen behöver jag inte skriva mer än så. Hade jag vetat att det blåste stormvindar idag skulle jag aldrig gett mig ut. Men jag hade ingen aning. I Stockholm var det tämligen vindstilla och ute vid Sturup, där jag landat bara två timmar tidigare, var det definitivt inte blåsigare än vanligt. Så döm om min förvåning när jag tagit bilen ner till Ribban, fått på mig pjäxor och rullor och börjat staka och jag verkligen inte kommer någonstans.

Efter ungefär en kilometer bröt helvetet lös. Värsta orkanvindarna rakt ifrån havssidan och hagel. Urk! Det gjorde riktigt förbannat ont i ansiktet och det fanns ingen plats där jag kunde uppsöka lä. Några minuter senare var jag gråtfärdig och vände tillbaka mot bilen. Det blev ytterligare lite värre först innan det lyckligtvis slutade hagla. Men blåsten bestod.

Stavarna drog åt alla möjliga håll och när jag på olika sätt försökte kompensera för kastvindarna med kroppen drog även skidorna åt alla möjliga håll. Förmodligen försämrade, snarare än förbättrade, detta korta avhuggna pass min skidteknik. Så skönt det var att få komma in i bilen igen efter 28 plågosamma minuter där jag endast lyckades förflytta mig 4 km. Dvs ca 7 km/h. Det är väldigt, väldigt långsamt.

Lugna veckan har varit väldigt lugn ur ett träningsperspektiv. Löparskorna fick plats i resväskan upp till Stockholm men en chans uppstod att mötas upp med en gammal jobbkollega på tisdagskvällen och sedan tidigare hade jag bokat upp ett gäng ifrån Kroatienresan i somras på onsdagskvällen så någon tid till löpning blev det inte. Istället några öl båda kvällarna efter långa mötesdagar (som inleddes med idyllisk skärgårdsbåt till jobbet tidigt om morgnarna).

Ingen träning planeras heller under fredagen men däremot kör jag med Lugi på lördag om det inte blåser och haglar. På söndag väntar sedan Yddingeloppet. Ge mig regn och lera så att det blir ett riktigt stämningsfullt och grisigt terränglopp! Men inget hagel. Tack!

Lugnare vecka

Samma typ av träningsupplägg gäller inför Vasaloppet som inför LL. Det innebär att jag jobbar med fyraveckorsblock där normalt sett de tre första veckorna innebär full träning och den sista hålls lite stillsammare med kortare pass och ganska låg intensitet.

Självklart blir det massor med undantag ifrån grundupplägget beroende på hur kroppen känns, eventuella lopp jag ställer upp i och de privata åtaganden som trots allt ju alltid finns där vare sig man vill det eller inte (det sociala livet kan ju t ex inte HELT kan förkastas bara för att man anmält sig till en Ironman???).

Jag är nu framme vid den fjärde veckan i den första träningsperioden inför Vasaloppet vilket således innebär att det skall vara lite lugnare. Hittills har träningsperioden flutit på fint och enligt plan. Den här perioden var det även vilovecka den första veckan eftersom den inföll direkt efter LL och tro mig...mina ben ville absolut inte kötta på med långa tuffa pass då... Däremot har jag taktat upp volymen riktigt fint i vecka 2-3 och kan nu alltså, med gott samvete, ta det halvlugnt. Det kommer bli ett rejält träningsmängdsrekord detta träningsblock trots att två av fyra veckor är lugnare vilket säger en hel del om vecka 2-3 jämfört med vad jag presterat tidigare under 2012...

Vad menas då med lugnt? Dagens pass är väl ett typiskt exempel på den saken. Förra veckan körde jag på måndagens motionscykelpass i 90 minuter och idag nöjde jag mig med 40 minuter. Hastigheten var ganska identisk och det kändes nästan lite fånigt att kliva av cykeln när man dagen innan sprungit en halvmil längre (26 km löpning igår och 21 km cykling idag). Det skall dock sägas att det inte fanns särskilt mkt mer krafter att hämta idag under trampandet och jag fick faktiskt slita rätt surt den sista kvarten vilket är fullt förklarligt - jag är liksom ännu ingen odödlig uthållighetsatlet som dagen efter 150 minuters löpning bara står och studsar av iver över att få motionera....

Nu blir det Stockholm med jobbet tis-tor och begränsat med träningsmöjligheter. Löparskorna får hänga med på flyget så någon lite lättare runda skall det väl kunna bli för att skaka av mig långrundan igår och bli lite mer redo inför kommande helgs Yddingeloppet (som visserligen är lågt prioriterat för min del men som jag ändå gärna vill komma runt).

Långpass löpning

Försov mig lite på söndagen men kände mig ändå trött trots en stillsam helg. Framförallt kände jag mig sjukt oinspirerad att sticka ut och bränna av ett långpass löpning efter det att de två senaste löppassen varit små fiaskon. Förra helgen fick jag bryta efter 24 km och gå hem de sista kilometerna och i veckan kroknade jag fullständigt på Bokismilen och stapplade mig i mål.

Men jag kom iväg, laddad med vätskebälte och gel, och började mala kilometer. Väderprognoserna hade talat om något så unikt som ett vindstilla Malmö och det stämde faktiskt rätt bra. Solen stod på en del och utan fläktande vind svettades man rätt kraftigt så jag försökte hushålla smart med vattnet.

Jag valde att inledningsvis köra samma runda som senast. Första milen gick på ca 57 minuter vilket jag vill minnas var ganska likvärdigt med förra veckan. Efter knappa milen blir det ett ganska långt parti med tjockt gräs som underlag vilket suger rätt mkt krafter men den här gången slapp jag iaf tung motvind ute vid havet.

Någonstans ute vid Öresundsbrofästet, som man på den här rundan passerar efter ca 16 km, började jag känna skillnad jämfört med senast. Det kändes bättre i kroppen helt enkelt! Backen vid 17 km som tog massor med krafter förra helgen kändes nu mer som en liten kulle och på vägen nedför densamma in mot Bunkeflo smaskade jag i mig min medhavda gel.

Efter ca 2 mil fick jag en känsla av odödlighet i kroppen, ökade på farten marginellt och njöt av att orken faktiskt fanns där. Av psykologiska skäl valde jag att inte ta sträckan längs havet hemåt då jag hamnat i bekymmer där tidigare och istället utforskade jag diverse mindre cykelstigar och vägar hela vägen tillbaka till Pildammsparken där jag valde att stanna efter 26 km för att promenera/stretcha under den sista dryga kilometern hem (har upptäckt att jag får mindre träningsvärk om jag gör så). Men den stora skillnaden mot senast var att det fanns rätt mkt krafter kvar. Jag kunde definitivt ha sprungit en bra bit till i samma tempo men ville hinna hem och duscha innan Malmös match mot Kalmar i Allsvenskan.

Körde utan pulsbälte idag men laddade upp GPS-datan i älskade Google Earth. Så här såg rundan ut som täckte stora delar av västra och södra Malmö:

Sammanfattat var det här ett besked precis i linje med vad jag behövde. Maran i Valencia om fyra veckor känns plötsligt inte lika ångestladdad som den gjort sista veckan. Snitt km-tid på 5:48 (rundan tog 2:30:55) är ett lagom träningstempo på långdistans för mig och jag styrde dessutom farten så väl att ingen kilometer gick över 6:00 vilket också är ett tecken på att det fanns fina krafter i kroppen idag. Nöjd!

En höstdag på asfalt

Jag har aldrig gillat hösten men det där fåtalet superfina höstdagar som ju ändå dyker upp då och då är ju något man även som sommarmänniska kan bli uppspelt över. Idag var det en sådan dag och lyckligtvis stod utomhusaktiviteten rullskidor med Lugi Skidklubb på schemat.

Fiaskot var dock alldeles inpå husknuten. Jag hade lyckats glömma packa ner mina pjäxor och hade jag inte haft en extrem tur då ledaren Rabbe hade med sig ett extra par precis i min storlek hade jag fått vända hemåt igen. Det är mycket att släpa på till rullskidspassen och lätt att glömma bort sig på morgonen:

Det går bara bättre och bättre varje gång jag är ute på rullorna. Dessutom brukar vi vara en mysig liten nybörjargrupp på lördagarna på ca fem pers där småsnack varvas med teknikövningar och egen åkning i en härlig kompott. När sedan vädret är så fantastiskt som idag blir det ju bara ljuvligt:

Ett av momenten vi jobbade på idag var backåkning, både uppför och nedför. Mina rullor är nästan lite för bra vilket gör att jag lätt kommer upp i väl hög speed utför och vid ett par tillfällen idag fick jag hojta på de andra att flytta på sig om de inte ville bli överkörda. Här en stilstudie i ett nedförslut...

På eftermiddagen tryckte jag också in helgens simpass. Det blev en kilometer på 25m-bana som stördes kraftigt av att klungor med kids ifrån äventyrsbadet invaderade min bana med jämna mellanrum och det var då svårt att ta sig fram öht. Jag vet inte heller säkert om jag räknade rätt på antalet längder och eventuellt körde jag 50 meter extra. Nåväl, var ändå hyggligt nöjd med känslan och kom in på knappa 33 minuter.

De här idrottslördagarna är verkligen...öh...ja..., mysiga är faktiskt rätt ord. Vet däremot inte om morgondagen blir särskilt mysig eftersom jag då tänkt mig ett långpass löpning. Helst ska jag upp på en distans på ca 3 mil. Senast jag försökte (förra helgen) tvingades jag bryta efter 24 km - kan det tänkas gå bättre nu? Eller ska jag ta med busskort så jag slipper gå hem?

Snorhäng, en comeback och en kollaps!

Rakt på det viktigaste först, fastän det är helt fel kronologiskt. Jag har haft mitt första snorhäng i skidkarriären! Nu är det det bara ett rimfrostigt helskägg som saknas innan jag är en riktig Wassberg. Ja, och så kanske lite snö att öka på också (och ett par riktiga skidor...). Men vi tar det väl kronologiskt trots allt:

Söndag

Ett återhämtningspass simning efter långlördagens motionschock. Den traditionella bröstkilometern avverkades på den då hittills näst bästa tiden trots att jag tyckte att jag tog det ganska lugnt. Ganska mycket folk i bassängen men det bekom mig inte särskilt.

Måndag

Comebackdags på motionscykeln efter ett egentligen oplanerat uppehåll på 1,5 månad. Jag var osäker på om benen skulle hålla i 1:30 h men gav det ett försök och det gick oväntat bra. Höll ett tempo på 31,3 km/h vilket är en bit ifrån det bästa jag gjort men jag var absolut inte utslagen efter det sista tramptaget.

Tisdag

Morgonpass simning. Jäklarns vad det gick undan, särskilt på andra halvan. Ändå var det lite chockartat att läsa av klockan och konstatera att det var nytt rekord på bröstkilometern med 1:40. Nu är jag nere på 31 min (30:59) på kilometern och således alltså endast en minut ifrån gränsen jag satt för när jag ska uppsöka experthjälp och lära mig crawla. Man kan väl kalla en förbättring på över 10 minuter från den allra första gången för rätt hygglig?

Om morgonpasset var värsta kicken och framgången så var kvällspasset raka motsatsen. Jag hade tänkt mig ett snabbt terrängpass löpning på 10 km (Bokismilen) och satte utgångsfarten därefter. Efter 2-3 kilometer signalerade puls/andhämtning att det skulle gå åt skogen och sedan sprang jag rakt in i väggen på fjärde kilometern. Det blev till att stappla sig in i mål och köra pannbensträning istället. Flera av kilometerna gick långt över 6 min/km och det var riktigt plågsamt. Orsaken? Vet ej säkert men förmodligen en signal ifrån kroppen om att jag taktat upp träningen lite väl mycket och jag bestämde mig för att låta onsdagen bli en vilodag.

Torsdag

Hela onsdagen vandrade jag runt som i koma men idag (torsdag) var jag mig själv igen. Det blev ett pass rullskidor på 12 km i 70 min och fastän jag tog det mycket lugnt och försiktigt och försökte tänka på tekniken (särskilt under första hälften) gick det mycket fortare och enklare än veckan innan när jag var ute på mitt första egna distanspass. Då och då stannade jag till och försökte diagonala men...det förblir omöjligt även om det i den enda lilla stigningen fanns en viss tillstymmelse till diagonalteknik. På sista raktsträckan hände så det fantastiska då en lång remsa snor utan förvarning hängde sig ut ur näsan. Så mysigt - det hör liksom till skidåkning!

Imorgon fredag blir det som vanligt vila och sedan väntar preliminärt tre pass till helgen: En vända rullskidor med Lugi Skidklubb, några bassängländer bröstsim samt ett långpass löpning. Dessutom ska jag försöka summera upp min status i de olika grenarna och vad nytt som hänt på planeringsfronten inför framtiden här på bloggen. Det behövs struktur och det skapar jag bäst genom att skriva av mig.

Långlördag

Med fredagens smått heliga vila i bagaget vaknade jag upp till en lördag där ambitionen var att tänja lite på gränserna. Väderprognoserna hade förkunnat regn hela dagen och vad kunde då vara mer lämpligt än utomhusidrott i en herrans massa timmar? Först ett rullskidspass med Lugi Skidklubb på förmiddagen och sedan ett rejält långdistanspass löpning på eftermiddagen. Så var planen iaf.

Dagen till ära valde jag att representera den blygsamma skidnationen Laos längs cykelstigarna mellan Lund och Södra Sandby:

Tyvärr glömde jag mobilen i bilen så det blev inget fotograferande ifrån träningen. Så mycket det är att tänka på! Varje gång man tycker sig ha fått lite kläm på ett teknikmoment påminns man om ett annat och glömmer då helt bort att fokusera på det första. Självklart går det bättre för varje gång men jag är fortfarande helt utan chans på diagonalandet - hjärnan bara vägrar att låta armen gå bakåt när benet går fram och i bästa fall blir det passgång. På frånskjutsåkningen och vid stakningen gör jag dock framsteg och det känns som att de momenten kommer sitta där med lite mer övning.

Vi höll igång i lite mer än 1:40 och andelen egen åkning var något större än senast. Min klocka reggade 7,4 km och hjärnan reggade massor med teknikinstruktioner. På slutet körde vi en jobbig sluggerövning uppför en backe som tog en del på krafterna.

Snabbt hem, lite mat och vatten och sedan på det igen. Med maran i Valle endast fem veckor framåt i tiden börjar jag bli rejält stressad av avsaknaden av långpass. Det skulle jag försöka råda bot på nu. En femtioelfte tejpuppsättning för att skydda mina ständigt blödande bröstvårtor hade inhandlats (denna tejp fäste bäst hittills) och noga omplåstrad samt med ett vätskebälte runt midjan gav jag mig ut lite på måfå direkt ifrån porten hemmavid.

Ambitionen var att komma upp i ca tre timmars oavbruten löpning och jag hade endast en lös idé om vilken runda jag skulle köra. Efter lite stadslöpning nådde jag ut till Dockan, fortsatte vidare ut mot (och rundade) Västra Hamnen och begav mig sedan söderut mot Limhamn och Sibbarp. Vid Sibbarp bestämde jag mig för att ta sikte på Öresundsbrofästet och efter att ha sprungit under Öresundsbron krigade jag mig in i Bunkeflo. Krigade är rätt ord - fram till ca 15 km hade det gått jättebra trots mycket motvind men ett par rejäla backar längs cykelstigen vid Brofästet sög massor med kraft och när jag nådde Bunkeflo och liksom "vände hemåt" efter ca 18 km var jag ganska tagen.

Det var skönt att se Malmös stadsskylt och jag bestämde mig för att korsa Hammars Park och ta sikte ut mot Sibbarp och havet igen. Ironiskt nog löpte jag sedan precis samma sträckning nära havet hemåt ungefär lika medtagen som under Malmö Halvmarathon. Ska man leta efter positiva saker så höll ben/knän alldeles utmärkt men jag hade bekymmer med någon sorts trötthetssmärta över bröstet och började må riktigt illa.

Vid fotbollsplanerna vid Limhamnsfältet efter 24 km kändes det så illa att jag var tvungen att bryta. Jag hade då varit ute i ungefär 2:25. Ganska knäckande att tvingas till en långpromenad på ca 30 min över drygt 3 km mot hemmet fastän jag genade genom bostadskvarteren. 10 minuter in på promenaden började jag kunna gå upprätt och andas normalt igen utan smärta över bröstet. Dessutom släppte illamåendet. Jag vågade dock inte ta upp joggingen igen utan fick nöja mig med vad som hittills åstadkommits under dagen.

Mer än fyra timmars träning denna lördag och ett väder som bara blev bättre och bättre. Ja det var faktiskt riktigt idealiskt för löpning under eftermiddagen och därtill regnfritt tvärtemot prognoserna så jag kunde springa i kortärmat. Det var bara till att leta positiva saker trots att kroppen inte riktigt mäktade med min lördagsutmaning. Söndagen lär bli lugnare - på sin höjd ett simpass. Summerat kommer det bli en fin återstartsvecka oavsett vilket och mest positivt av allt är att jag varken under eller efter löpningen kände av smärtan på utsidan vänster knä - det är viktigt inför Valencia.

Super ambitious

Återstartsveckan pågår för fullt och har varit så fullproppad med träningspass och jobb att jag inte hunnit klottra ner något som skett. Efter en veckas lallande (planerat efter LL men ändå mentalt jobbigt) har det varit riktigt skönt att få rocka loss och det har varit en skön blandning av framgång och motgång.

Måndag

Stod motionscykel på träningsschemat. När jag kom hem från jobbet satte jag mig i soffan för att andas lite och sen minns jag ingenting förrän telefonen väckte mig ett antal timmar senare. Ingen direkt praktstart på återstartsveckan...

Tisdag

Nu började det hända saker! Körde direkt från jobbet till simhallen. Till min stora besvikelse var endast en 50-bana öppen för motionärer och där var det mer än 15 personer som låg och trängdes. Det gick inte att tänka på teknik och fart utan man fick ta det för vad det var, dvs vattenvänjning i trängsel. 1 km blev det - som vanligt.

Stack hem och käkade, slappade i en timme och begav mig sen ut på första joggen efter LL. Jag har väl egentligen överdrivit vilotiden men har verkligen inte velat riska något efter första långloppet. Tiden börjar bli knapp till maran i Valencia och det finns inte tidsutrymme för skadebekymmer.

Löpningen kändes lätt och ledig vilket var härligt. Låg i ett 5:20+ tempo som kändes väldigt behagligt för dagen och de första fem kilometerna var det ett rent nöje. På den sjätte kilometern fick jag känningar i båda vaderna (det är där jag haft mest träningsvärk efter loppet) och eftersom det stod 5-8 km i kalendern kunde jag med rent samvete kliva av efter 6 km. Bra, nu kan jag ta tag i löpningen igen - det behövs ett par rejäla långpass inför maran och dessutom skall jag ju ställa upp i Yddingeloppet.

Onsdag

Första egna rullskidspasset nere längs Ribersborgsstranden. Det är en idealisk, nästan exakt 3 km lång, asfaltssträcka som är perfekt lämpad för nybörjare på rullskidor. Jag smög mig dit i mörkret i tron om att jag skulle få öva utan åskådare men lyckades göra bort mig direkt...

Missen var att ta på mig rullskidorna redan på parkeringsplatsen. Därifrån till starten är det en ojämn uppförsbacke och jag fick självklart möte med en bil och stapplade ytterst osmidigt åt sidan på bambi-ben inför två fnittrande tjejer som också skulle åka rullskidor. Fick stanna och utbyta lite artighetsfraser med damerna som hade några fler pass i benen än mig.

De startade före mig men jag var ganska snabbt förbi dem. De hojtade imponerat och menade att det omöjligt kunde vara endast andra gången jag åkte. Jag skyllde på bra utrustning (och det är nog rätt sant...).

Men det gick faktiskt förvånansvärt bra! Visserligen höll jag mig till stakning och försök till åkning med frånskjut (inte lönt att köra överkursen diagonalåkning innan man har bättre balans), men ändå...ingen vurpa på en hel mils åkning som tog en bit över en timme att avverka! På slutet blev jag riktigt mör, inte i armar, mage eller rygg - vilket jag väntat mig, utan i låren!

Förbaskat kul och harmonisk träning! Känner mig jätte-vetgirig när det gäller tekniken och ser verkligen fram emot nästa pass med skidklubben (på lördag). Då måste jag ta lite bilder också - är ju ingen större mening när det är becksvart ute.

Torsdag

Definitionen av lång näsa är väl att kliva in till simhallsreceptionen kl 07:00 på morgonen och få beskedet att simhallen inte öppnar för motionärer förrän kl 09:00? Hur fasen har jag kunnat ta så fel, mitt träningsschema är ju delvis uppbyggt på att jag, vid möjlighet, skall morgonsimma på torsdagar, ha ha - gör om - gör rätt!

Skam den som ger sig. Jag stack dit igen efter jobbet. Det var inte så trångt och det kändes kanonbra! Därför blev jag lite besviken vid klockavläsningen eftersom det gått nästan en minut långsammare än min bästa tid på bröstkilometern. Nåväl, känslan rankar jag ändå som viktigare än tiden.

Lätt speedad vandrade jag hem och log längs vägen åt alla galna tutande irakier i bilar (fotbollslandskamp i Malmö ikväll mellan Irak och Brasilien). Efter att ha käkat och sedan väntat tills dess att landskampen sparkats igång så att jag inte skulle krocka med alla supporters hade jag egentligen tänkt snöra på mig löparskorna och köra intervaller. Men näää... slut på karaktär helt enkelt. Får skylla på att en planerad weekendresa till helgen ställts in och att det därmed finns utrymme för ett fint långpass då och att benen inte får vara för slitna tills dess. Mjäkigt men, ähh, jag är iaf igång igen med fyra pass tis-tor trots vissa fadäser. Inte alls illa! Jag förklaras härmed återstartad!

Uppstart Vasaloppsträning!

Så är Vasaloppsträningen officiellt igångkickad! Efter tips ifrån signaturen Vasaloppan hade jag bestämt mig för att direkt ta hjälp av expertis istället för att försöka lära mig åka rullskidor själv. Därav kom det sig att undertecknad en fin lördagsförmiddag i oktober plötsligt befann sig på en parkeringsplats till en golfbana mellan Lund och Södra Sandby för att träna rullskidsmoves med ett antal entusiaster ifrån LUGI Skidklubb.

Jag hade hört av mig till dem innan för att försäkra mig om att jag var välkommen även som total nybörjare. Ändå blev det väldigt ångestladdat direkt när jag insåg att alla andra på plats hade åkt förut och att jag skulle börja med att rulla ned för en liten nedförsbacke för att komma fram till resten av gruppen. I stressen tappade jag bort en av mina nyinköpta rullskidshandskar som sedan aldrig återfanns men jag lyckades iaf stå på benen fram till startplatsen.

Där skulle vi inleda med övningar för diagonalåkning vilket kändes som värsta överkursen för mig som knappt kunde balansera på rullorna. Men jag kämpade på utan att vara i närheten av att få till något som påminde om rytmisk förflyttning.

Sen började det gå bättre. Stakåkningsövningarna och träningen med frånskjut var inte lika svårt och jag började hitta viss balans på skidorna. Vad något tillfälle sa faktiskt instruktören till mig att han tyckte jag hade en osannolikt fin balans med tanke på att det var första gången jag åkte och det berömmet gjorde verkligen min dag!

På slutet var det lite mer fri åkning och jag höll mig då ifrån diagonalandet som jag får träna på egen undanskymd plats där ingen kan se. Instruktören hade lagt mycket tid på mig så nu höll jag mig undan och åkte själv för att de andra också skulle kunna få feedback och tips. Trots att vi höll på i ungefär en och en halv timme blev det inte mer än dryga sex kilometers åkning eftersom mycket tid lades på stillastående instruktion och visning.

Förmodligen besparade detta mig ett stort antal komma-igång-träningar. Värsta kickstarten och även om jag bara kommer ihåg ungefär hälften av allt som sades om hur man skulle åka så känns det som att jag fått mycket "gratis". Det blir till att gå med i skidklubben och dyka upp på fler lördagsträningar för det här var både kul och lärorikt! Tänker därtill kombinera detta med minst ett eget pass i veckan på en till en och en halv timme. Lite träningsvärk har jag i armarna idag såklart men alltså inte ett endaste skrubbsår.

Tänka sig! Inte en enda vurpa även om det var nära ett par gånger. Flera av de andra gick dock i asfalten och på slutet kände jag att det faktiskt inte var så oerhört långt till att nå fram till deras förmåga.

Tyvärr var jag så inne i träningen att jag helt glömde bort att fotografera med mobilen. Det får bli en annan gång.

Mer vattenvänjning

Det är rätt ospännande dagar att rapportera om för stunden. Jag tar det försiktigt efter LL vilket innebär att det bara blir två "rehabbiga" simpass under denna veckas vardagar. Ett i tisdags och ett ikväll (torsdag). Till helgen startar jag dock försiktigt upp satsningen mot Divina Pastora Marathon i Valencia och Vasaloppsträningen.

Dock måste jag, med illa dold entusiasm, upprepa att simglasögon verkligen gjort susen för mina upplevelser i simbassängen. Plötsligt är det inte längre riktigt samma pina att få möte eller passeras av någon på min bana, stänkrädslan är som bortblåst och dessutom ligger jag automatiskt lite lägre med huvudet mot vattenytan vilket säkerligen är bra eftersom jag inte spänner nacken (och övriga kroppen) lika mycket.

Planen för ikväll var egentligen att öka på distansen men jag hann inte till simhallen förrän ganska sent så det fanns bara tid till en kilometers plaskande. Jag kände att det gick bra och trots att jag tvingades till ett banbyte från 50 till 25 meters bana efter 800 meter pga en simskola kom jag in på en ny bästa tid med nästan en halv minut, mer lugn och avslappnad än någon gång förut och faktiskt knappt ansträngd. 32:40 stannade klockan på.

Om känslan är densamma nästa gång och tidsutrymme finns gör jag nog ett försök att öka på distansen med 50% upp till 1 500 meter. Vore spännande att uppleva hur det känns.

LL-funderingar i plurret

Lite eftersnack för att suga ur det sista av Lidingö-karamellen ska man väl ändå kunna unna sig? Lät kroppen röra på sig för första gången idag via 1 km simning på kvällen helt utan tidsambitioner (blev ändå det klart näst snabbaste jag presterat i vattnet). Under tiden jag låg där och pinade mig i plurret funderade jag lite på och utvärderade helgen som gick med några dagars sund distans till loppet.

Varför nöjd?

Ja, varför inte? Många har frågat om jag inte är besviken över att jag inte gick under 2:50 som jag hade hoppats på. Jag ser det inte alls på det sättet! Jag gav mig själv riktigt bra träningsförberedelser, lät bli att klanta till kostupplägget, följde min raceplan slaviskt så länge det bara gick och inte minst...tog mig i mål. Att ta mig under 2:50 var något jag trodde skulle kunna vara möjligt med rätt upplägg men det är ju omöjligt att veta när man inte testat på loppet eller distansen förut. Jag sprang mitt längsta lopp någonsin (i terräng dessutom), betade av ett av klassikerns fyra delmoment och kom in under 3 timmar. Klart jag är nöjd!

Träningsupplägget?

Jag är förbaskat glad över att jag kämpat på med mina backintervaller. I ungdomsåren var jag alltid helt usel uppför men så kändes det inte alls nu. Kanske skuttade jag nästan på lite för bra i vissa av backarna på mellanmilen pga att det gick så bra uppför, det kan vara en anledning till att jag inte riktigt mäktade med att hålla ihop loppet på slutet.

Men huvudorsaken till att loppet för min del brakade ihop på sista milen (långt över 1:05...) är säkert avsaknaden av fler riktigt mastiga distanspass. Jag hade visserligen ett terrängpass på 27 km i benen men skulle därtill nog ha behövt två rejäla träningspass över full distans. De fanns i planen från början men jag tvingades stryka det ena och det andra avbröts pga magproblem och ersattes istället med en extra (platt) halvmara. Helt övertygad om att jag med de två passen i kroppen skulle ha presterat ganska mkt bättre, benen var helt enkelt inte tillräckligt förberedda på att klara den sista milen.

Loppupplägget?

Två andra varianter hade kunnat ge en helt annan utgång. Jag skulle ha kunnat tjurrusa från start. Det hade gett mig fritt utrymme under första halvan av loppet och jag skulle då ha sluppit alla dessa kraftdödande inbromsningar i nedförsbackarna. Frågan är bara om jag inte skulle fått betala rätt dyrt för en tjurrusning på första kilometern ändå senare i loppet?

Alternativ två hade varit att gå ut ultralöst. Har sett flera race reports från personer som gjorde första milen på långt över 55 minuter och ändå gick klart under 2:50. Men jag vet inte om det hade passat mitt sätt att springa - hade liksom ändå fått ligga och bromsa hårt i nedförsbackarna då. Nja, jag vet inte.´

Att gå i backar?

För min del kändes det som slöseri med tid, både i Abborrbacken (ofrivilligt) och i Karins backe (frivilligt). Jag har bevisligen en helt usel gångteknik uppför som är väldigt långsam och som dessutom ändå fick mig att pusta rejält. Promenader uppför ska jag verkligen göra allt för att undvika om jag någonsin ger mig på LL igen.

Vätskebälte?

Vet inte om det var någon vinstlott. Jag glömde lite bort att dricka och hade rätt mycket vatten med mig in i mål (gick ju över till stationerna from sista milen precis som planerat). Kanske hade det ändå varit bättre att köra utan och dricka rejält på vätskestationerna istället?

Strumporna?

De var värda varje spänn! Gryyymt sköna och jag vart ju helt skavsårs- och blånagelbefriad efteråt. Dessutom värmde de rätt gött om underbenen i höstkylan...

Något jag skulle ändra på i min raceplan till nästa gång?

Jag skulle nog ha satt lite enklare km-tider i den kuperade terräng som finns före och efter tokplatta Kyrkviken på första milen och en liten bit in på andra milen. Därtill skulle jag tagit det ännu lite lugnare km 17-21.

Nu då?

Dags att släppa LL nu och blicka framåt. Det blir lite fortsatt rehab-träning här mitt i veckan och till helgen drar Vasaloppsträningen igång! Dessutom ska väl joggingskorna på igen om några dagar - marathondebuten ligger bara 1,5 månad framåt i tiden!