Idag kändes det verkligen som att det var läge att klämma in ett in ett lite kortare pass med inslag av fart på slätt underlag. Dels hade jag tömt mig lite på milen igår, dels känns kroppen fortfarande lite otränad och ryggen är ett fortsatt frågetecken men inte minst lockade många spännande OS-sändningar. Fast den egentliga orsaken till att det låg en slät fartlek över 7 km i Pildammarna i träningsprogrammet idag var att jag ville slipa lite på fartstyrningen inför halvmaran om en och en halv vecka.
Andra gången jag körde fartlek och den här gången var jag lite mer strukturerad och taktisk. Tre fartökningar över 500 m slängdes in i rundan som gick över 7 km - efter 1, 3 och 5 km. Däremellan försökte jag hålla 5:00-5:30 för att under farthöjningarna laborera mellan 4:20-4:50. Oftast gick det bra men det är inte alltid helt enkelt att styra farten, särskilt inte på slutet när man är ganska sliten.
Mest positivt var att jag inte alls kände av ryggen så det ryggskott som varit på ingång och gjorde mig smått rörelsehindrad i helgen blev aldrig så illa som det jag drabbades av under påskveckan 2011 då jag nästan var sängliggande i en vecka. Annars var det svårt att dra några egentliga slutsatser. Att det var jobbbigt var ju ingen större överraskning - det är all intervalliknande träning liksom...
Tror jag kör träningsfritt imorgon och siktar in mig på ett backpass på torsdag. Blir intressant att se hur kroppen tacklar ett sådant för första gången på en månad.
tisdag 31 juli 2012
måndag 30 juli 2012
Oväntat styrkebesked!
Ibland vet man inte vad man ska tro och tycka! Här kastar man in sommarhandduken för att läka ut en förkylning och drar sedan iväg på en dekadensvecka till Kroatien. Därefter följer, efter två veckors träningsuppehåll, ytterligare en dekadensvecka med strandliv och onödigt mycket alkohol samt några korta löprundor i sakta mak och ryggproblem. Sen ger man sig ut på sitt första vettiga löppass på drygt tre veckor och vad händer?!?
Årsbästa på terrängmilen i Bokis med dryga halvminuten!!! Så jag kunde sätta mig och pusta i gräset efteråt med riktigt gott samvete:
Tydligen har jag en del att lära ut när det gäller formtoppning till de svenska olympierna i London! 51:34 stannade klockan på vilket ger 5:09/km.
Öppnade strax över fem blankt på första kilometern och när jag vid 3 km märket låg på en tid under 15:10 och visserligen kände av lite ryggont (utan att känna mig hindrad) bestämde jag mig för att gå för ett nytt årsbästa eftersom kroppen svarade oväntat bra. Visserligen skvallrade pulsvärdena om att det gick fort (kom till sist in på medel/max 169/183 vilket är sky high jämfört med mina flesta noteringar på rundan) men med en god känsla i kroppen i högre hastigheter än jag är van vid blir pulsvärdena rätt intetsägande.
Jag var riktigt sliten de sista två kilometerna och hade inte mycket till spurt att plocka fram så det var nog rätt nära en möjlig maxprestation för dagen. Med ytterligare lite bättre förberedelser finns kanske lite till att ta av men sannolikt inte särskilt mycket.
Äntligen ett styrkebesked efter allt strul i juli! Det behövdes verkligen med endast 1,5 vecka kvar till Malmö Halvmarathon. Någonstans innanför pannbenet har jag vetat att förbättringen fanns i kroppen och ett intervallpass som avbröts pga Kievsjukan för några veckor sedan hann ju skvallra om att det fanns högre farter i kroppen än tidigare. Men ett årsbästa idag fanns inte på världskartan när jag vaknade i morse. Gött!
Årsbästa på terrängmilen i Bokis med dryga halvminuten!!! Så jag kunde sätta mig och pusta i gräset efteråt med riktigt gott samvete:
Tydligen har jag en del att lära ut när det gäller formtoppning till de svenska olympierna i London! 51:34 stannade klockan på vilket ger 5:09/km.
Öppnade strax över fem blankt på första kilometern och när jag vid 3 km märket låg på en tid under 15:10 och visserligen kände av lite ryggont (utan att känna mig hindrad) bestämde jag mig för att gå för ett nytt årsbästa eftersom kroppen svarade oväntat bra. Visserligen skvallrade pulsvärdena om att det gick fort (kom till sist in på medel/max 169/183 vilket är sky high jämfört med mina flesta noteringar på rundan) men med en god känsla i kroppen i högre hastigheter än jag är van vid blir pulsvärdena rätt intetsägande.
Jag var riktigt sliten de sista två kilometerna och hade inte mycket till spurt att plocka fram så det var nog rätt nära en möjlig maxprestation för dagen. Med ytterligare lite bättre förberedelser finns kanske lite till att ta av men sannolikt inte särskilt mycket.
Äntligen ett styrkebesked efter allt strul i juli! Det behövdes verkligen med endast 1,5 vecka kvar till Malmö Halvmarathon. Någonstans innanför pannbenet har jag vetat att förbättringen fanns i kroppen och ett intervallpass som avbröts pga Kievsjukan för några veckor sedan hann ju skvallra om att det fanns högre farter i kroppen än tidigare. Men ett årsbästa idag fanns inte på världskartan när jag vaknade i morse. Gött!
söndag 29 juli 2012
Tveksam återstart
Juli blir ingen månad att stolt skriva hem om direkt. Den sega Kievsjukan följdes upp av en alldeles grymt trevlig semesterresa ombord på en båt längs den kroatiska kustremsan. På tok för många öl för att vara hälsosamt men massor med laddade batterier. Här en stunds vila på Dubrovniks ringmur:
Veckan som passerat därefter var tänkt att ägnas åt ganska tuff löpträning men det tokvarma vädret följt av rejäla ryggskottskänningar har tvingat mig att släppa rejält på ambitionsnivån. Den sega förkylningen tycks iaf äntligen vara utläkt om man nu ska hitta något positivt med den långa viloperioden.
Tre korta och ganska försiktiga löppass har det trots allt blivit. 5 km slätt i måndags, 6 km slätt i torsdags och 5 km terräng igår (lördag). Lördagspasset var tänkt att bli en rejäl långrunda men smärtorna skar som knivar i ryggslutet och jag vågade inte fortsätta. Idag, söndag, känns det klart bättre i ryggen och chansen känns just nu god att jag åter skall kunna hoppa in i mitt ordinare träningsschema den kommande veckan. Testade därtill motionscykeln i 50 min under söndagskvällen och kunde genömföra det passet utan att störas av ryggsmärtor.
Dessutom börjar jag jobba i slutet av veckan och mer fasta rutiner främjar träningen. För det är hög tid att få till en skärpning nu med bara några veckor kvar till Malmö halvmarathon! Kosten måste läggas om, alkoholintaget bromsas och träningsmängden måste mångdubblas. Nu!
Veckan som passerat därefter var tänkt att ägnas åt ganska tuff löpträning men det tokvarma vädret följt av rejäla ryggskottskänningar har tvingat mig att släppa rejält på ambitionsnivån. Den sega förkylningen tycks iaf äntligen vara utläkt om man nu ska hitta något positivt med den långa viloperioden.
Tre korta och ganska försiktiga löppass har det trots allt blivit. 5 km slätt i måndags, 6 km slätt i torsdags och 5 km terräng igår (lördag). Lördagspasset var tänkt att bli en rejäl långrunda men smärtorna skar som knivar i ryggslutet och jag vågade inte fortsätta. Idag, söndag, känns det klart bättre i ryggen och chansen känns just nu god att jag åter skall kunna hoppa in i mitt ordinare träningsschema den kommande veckan. Testade därtill motionscykeln i 50 min under söndagskvällen och kunde genömföra det passet utan att störas av ryggsmärtor.
Dessutom börjar jag jobba i slutet av veckan och mer fasta rutiner främjar träningen. För det är hög tid att få till en skärpning nu med bara några veckor kvar till Malmö halvmarathon! Kosten måste läggas om, alkoholintaget bromsas och träningsmängden måste mångdubblas. Nu!
fredag 13 juli 2012
Blogg- och sommarvila
Batteriladdning på ingång! Jag tar en vända ner till Kroatien imorgon för att hänga på ett båtdäck längs den kroatiska kustremsan med en iskall öl i handen. Sällan har en semestertripp känts mer välförtjänt och jag har ett annorlunda halvår att smälta med en ofrivilligt förändrad privat livsstatus och en frivilligt förändrad hälsoinställning.
Först efter nyår en nedgång på över 10 kg via långpromenader och något förändrad kosthållning. Därefter, med start i mars, en satsning på motion (där ytterligare några kilon föll bort) med sikte på en Svensk Klassiker som nu, efter ett definitivt beslut mitt under rådande EM-yra på plats i Kiev, förvandlades till att även bli en satsning på triathlon med siktet inställt på en Ironman i augusti 2013.
Jag är redan inne på den fjärde av tolv planerade vita, alldeles träningsbefriade, dagar. Det kryper i kroppen av träningslust så att jag håller på att bli tokig och jag gillar känslan. Min kropp har sedan i mars svarat fint på sakta utökad träningsdos och jag har varit helt befriad från skadekänningar. Däremot har någon form av virus satt sig i kroppen och nu är det meningen att vila och värme skall få skiten att ge upp. Fortfarande känns något fel i halsen och skulle inte denna manöver lyckas är det läkarbesök som gäller efter semesterresan.
Väl tillbaka har jag drygt två månader av förberedelser kvar till Lidingöloppet, fyra månader till min maradebut i Valencia, sju månader till Vasaloppet, elva månader till Vätternrundan och tretton månader till Ironman. Det blir en lång och härlig säsong kantad av spännande utmaningar väl värda att bevaka här.
Men nu tar jag en drygg veckas semester från bloggandet med en härlig skål ifrån Kievresan:
![]()
PS Räkna med att jag är tillbaka och bloggar någon gång nästa helg och klarar du dig inte utan mina texter rekommenderas en kik på min resehemsida (kanske platsar Kroatientrippen även där, kan inte riktigt bestämma mig) DS
Först efter nyår en nedgång på över 10 kg via långpromenader och något förändrad kosthållning. Därefter, med start i mars, en satsning på motion (där ytterligare några kilon föll bort) med sikte på en Svensk Klassiker som nu, efter ett definitivt beslut mitt under rådande EM-yra på plats i Kiev, förvandlades till att även bli en satsning på triathlon med siktet inställt på en Ironman i augusti 2013.
Jag är redan inne på den fjärde av tolv planerade vita, alldeles träningsbefriade, dagar. Det kryper i kroppen av träningslust så att jag håller på att bli tokig och jag gillar känslan. Min kropp har sedan i mars svarat fint på sakta utökad träningsdos och jag har varit helt befriad från skadekänningar. Däremot har någon form av virus satt sig i kroppen och nu är det meningen att vila och värme skall få skiten att ge upp. Fortfarande känns något fel i halsen och skulle inte denna manöver lyckas är det läkarbesök som gäller efter semesterresan.
Väl tillbaka har jag drygt två månader av förberedelser kvar till Lidingöloppet, fyra månader till min maradebut i Valencia, sju månader till Vasaloppet, elva månader till Vätternrundan och tretton månader till Ironman. Det blir en lång och härlig säsong kantad av spännande utmaningar väl värda att bevaka här.
Men nu tar jag en drygg veckas semester från bloggandet med en härlig skål ifrån Kievresan:
PS Räkna med att jag är tillbaka och bloggar någon gång nästa helg och klarar du dig inte utan mina texter rekommenderas en kik på min resehemsida (kanske platsar Kroatientrippen även där, kan inte riktigt bestämma mig) DS
torsdag 12 juli 2012
Som en kontrast till maran - oflashiga Yddingeloppet
Lidingöloppet i september och marathon nere i Valencia i november, hur fyller man då smartast upp oktober? Nybörjarcrawl och nybörjarrullskidor borde ju lämpligen kompletteras med någon löparaktivitet för att bibehålla formen inför maradebuten och valet föll på en riktig skånsk höstklassiker med oväntat stort deltagarantal - Yddingeloppet.
Den oflashiga infosidan om loppet bjussar på en, i sommartider föga kittlande, slogan: "Alltid sista helgen i oktober" - när höstmörkret slagit ett järngrepp om vår vardag, löven faller, skogarnas stigar börjar bli leriga, det är just precis då jag ska ut och kriga över 12 km terräng. Mycket välkänd terräng dessutom eftersom loppet går längs med Bokskogens stigar dit jag lagt huvuddelen av mina Lidingöförberedelser.
Om Valencia känns som lite lyx och glamour (avser kanske då främst vädret) får väl Yddinge snarare betraktas som blåställsvardag i Sandviken. Extrema kontraster och variation berikar sägs det.
Jag slängde ut en trevare i veckan och fick direkt tre fiskar på kroken så nu är vi fyra stolta gubbar som ska ut och flåsa i gyttjan i slutet av oktober och min vana trogen såg jag till att löparna representerar välkända idrottsföreningar som "Jugoslaven och hans balkong", "The Butchers" samt "Nillarnas långlöparsektion". Intern humor förlänger livet...och förresten: Detta blir en bra genomkörare!!!
Den oflashiga infosidan om loppet bjussar på en, i sommartider föga kittlande, slogan: "Alltid sista helgen i oktober" - när höstmörkret slagit ett järngrepp om vår vardag, löven faller, skogarnas stigar börjar bli leriga, det är just precis då jag ska ut och kriga över 12 km terräng. Mycket välkänd terräng dessutom eftersom loppet går längs med Bokskogens stigar dit jag lagt huvuddelen av mina Lidingöförberedelser.
Om Valencia känns som lite lyx och glamour (avser kanske då främst vädret) får väl Yddinge snarare betraktas som blåställsvardag i Sandviken. Extrema kontraster och variation berikar sägs det.
Jag slängde ut en trevare i veckan och fick direkt tre fiskar på kroken så nu är vi fyra stolta gubbar som ska ut och flåsa i gyttjan i slutet av oktober och min vana trogen såg jag till att löparna representerar välkända idrottsföreningar som "Jugoslaven och hans balkong", "The Butchers" samt "Nillarnas långlöparsektion". Intern humor förlänger livet...och förresten: Detta blir en bra genomkörare!!!
tisdag 10 juli 2012
2012 Valencia Marathon
Hoppla! Från idé till anmälan på ca två dygn - spontanitet förlänger livet!
Anmälan och betalning, check!
Jag ställer alltså upp i Maraton Divina Pastora i Valencia den 18e november i år och det blir min debut på distansen. Konstaterade tidigare i veckan att det skulle vara fint att kunna stänga året med att vara race ready i en av tre delgrenar på en Ironman och att planerna på en vårmara 2013 förvandlats till funderingar om en höstmara.
I kommentarsfältet samt i en kort mailväxling därefter föreslog Jörgen att jag skulle hänga på honom och hans partner-in-crime-i-marasammanhang-Annika till Valencia och så blir det. Så nu handlar det inte längre om funderingar på en höstmara - det blir en höstmara!
Jag inväntar mitt resultat på Malmö Halvmarathon i augusti innan jag sätter upp tidsmål och sånt där. Har ju knappt sprungit slätt och asfalt sedan jag började träna och har egentligen ingen aning om var jag står kapacitetsmässigt.
Men f*n vad kul! Ett marathon i år! Det fanns inte på världskartan när 2012 inleddes men är ett urgammalt livsmål väl värt att beta av detta märkliga år.
Anmälan och betalning, check!
Jag ställer alltså upp i Maraton Divina Pastora i Valencia den 18e november i år och det blir min debut på distansen. Konstaterade tidigare i veckan att det skulle vara fint att kunna stänga året med att vara race ready i en av tre delgrenar på en Ironman och att planerna på en vårmara 2013 förvandlats till funderingar om en höstmara.
I kommentarsfältet samt i en kort mailväxling därefter föreslog Jörgen att jag skulle hänga på honom och hans partner-in-crime-i-marasammanhang-Annika till Valencia och så blir det. Så nu handlar det inte längre om funderingar på en höstmara - det blir en höstmara!
Spanien i november torde innebära idealiska förhållanden. Dessutom verkar det vara ett väldigt trevligt lopp när man kikar på reklamfilmen med en avslutning där man löper över vatten.
Men f*n vad kul! Ett marathon i år! Det fanns inte på världskartan när 2012 inleddes men är ett urgammalt livsmål väl värt att beta av detta märkliga år.
måndag 9 juli 2012
Kastar in sommarhandduken
Jag gav det ett sista försök idag men fick åter avbryta ett pass. Lika bra att kapitulera och läka ut skiten ordentligt som fått fäste i min kropp, vad det nu än är. Jag har försökt träna utan att vara 100% frisk i mer än två veckor nu och det är ju egentligen helt vansinnigt att jag inte satt stopp tidigare. Men jag vill ju så gärna!!!
Hade platta 500 meters-intervaller på schemat idag och klev av efter en bit in på intervall fyra av sex. Varningsklockorna ringde redan på uppjoggen då det liksom brann i halsen. Sedan förvärrades känslan för varje intervall tills jag inte vågade fortsätta.
Därmed stryker jag de tänkta passen på tis, ons och fre. De två första spelar mindre roll men fredagens distansrunda hade jag gärna haft med mig innanför västen inför semestern. Totalt tänker jag nu bjuda min kropp på hela 12 raka helt vita träningsdagar i kalendern. Det känns som en evighet. Men skiten måste bort.
Det som stör mig mest är att jag någonstans undangömt bakom detta elände anar en utveckling som jag så gärna skulle vilja få ut i resultat. Första femhundringen idag klockades på 1:46 vilket är sanslösa sju sekunder snabbare än jag någon annan tallriksintervall jag gjort tidigare i år, andra på 1:49 vilket också det vart våldsamt snabbt...
12 träningsfria dagar istället för de planerade 8. En ofrivilligt förlängd semester. Men den kan också visa sig vara guld värd på sikt. Jag har en 13 månader lång säsong kvar när jag kliver in på träningsschemat igen där jag ska orka med en ohygglig mängd träning utöver Lidingöloppet, Marathon, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet, minst två HIM, ett antal halvmaror, några kortare triathlonlopp, ett antal millopp och så då den där järnmansutmaningen i augusti nästa år. Det är säkert klokt att vila när kroppen säger ifrån, även om jag inte vill, och en vacker dag kanske jag riktar en tacksamhetens tanke åt Kievsjukan.
Men nu åker sommarhandduken in! Bloggen lever i några dagar till dock innan den också tar en kortsemester.
Hade platta 500 meters-intervaller på schemat idag och klev av efter en bit in på intervall fyra av sex. Varningsklockorna ringde redan på uppjoggen då det liksom brann i halsen. Sedan förvärrades känslan för varje intervall tills jag inte vågade fortsätta.
Därmed stryker jag de tänkta passen på tis, ons och fre. De två första spelar mindre roll men fredagens distansrunda hade jag gärna haft med mig innanför västen inför semestern. Totalt tänker jag nu bjuda min kropp på hela 12 raka helt vita träningsdagar i kalendern. Det känns som en evighet. Men skiten måste bort.
Det som stör mig mest är att jag någonstans undangömt bakom detta elände anar en utveckling som jag så gärna skulle vilja få ut i resultat. Första femhundringen idag klockades på 1:46 vilket är sanslösa sju sekunder snabbare än jag någon annan tallriksintervall jag gjort tidigare i år, andra på 1:49 vilket också det vart våldsamt snabbt...
12 träningsfria dagar istället för de planerade 8. En ofrivilligt förlängd semester. Men den kan också visa sig vara guld värd på sikt. Jag har en 13 månader lång säsong kvar när jag kliver in på träningsschemat igen där jag ska orka med en ohygglig mängd träning utöver Lidingöloppet, Marathon, Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet, minst två HIM, ett antal halvmaror, några kortare triathlonlopp, ett antal millopp och så då den där järnmansutmaningen i augusti nästa år. Det är säkert klokt att vila när kroppen säger ifrån, även om jag inte vill, och en vacker dag kanske jag riktar en tacksamhetens tanke åt Kievsjukan.
Men nu åker sommarhandduken in! Bloggen lever i några dagar till dock innan den också tar en kortsemester.
söndag 8 juli 2012
Pepp via framtidsplanering
Efter en vecka som på förhand för första gången innehöll träningspass under sex av veckans sju dagar i träningskalendern är det inte konstigt om allt inte går på räls. Det är inte länge sedan jag tillbringade merparten av min lediga tid i soffan utan tanke på motion och det är självklart att kroppen kommer reagera då och då i takt med att träningsdosen ökas.
Jag genomförde faktiskt också sex pass veckan som gick och fullföljde fem av dem enligt plan. Bl a lyckades jag för första gången trycka av en serie backintervaller i Helsingborg konstant under 50 sek, en riktig sk milestone. Därtill gjorde jag ett av mina bättre motionscykelpass och höll en bit över 32 km/h i över fyra mil i början av veckan samt avverkade ytterligare 23 km terränglöpning fördelade över två pass och fick dessutom testat fartlek i 6 km för första gången. Så det vore fånigt att ta till fiaskorubriker om veckan som gick bara för att jag av säkerhetsskäl klev av motionscykeln tidigare idag och missade ett nytt årsbästa på terrängmilen ganska knappt igår.
Men ändå, jag kände att det behövdes lite pepp inför hösten och fortsatte helgens framtidsplaneringsprojekt med tillhörande skiss över träningsplanen okt-feb. Det har i sin tur lett till ett antal prioriteringsfrågeställningar och val:
* Rullskidor: Minst 1 oftast 2 ggr i veckan from oktober. För att kunna vara redo att genomföra detta skall jag ta tag i inköp i augusti. Det är önskvärt att få till detta längdskidåkningssubstitut på så optimalt vis som möjligt och därför kommer jag enligt tips från läsarsignaturen Vasaloppan förmodligen kontakta LUGIs skidsektion och hänga med på så många av deras pass som möjligt. Tolkade jag deras hemsida korrekt kör de ett pass i veckan i höst på lördagar kl 10-12 och jag har anpassat min träningskalender efter detta.
* Längdskidor: Som skåning och stadsbo måste man utgå ifrån att det blir en helt snöfri vinter. Eftersom jag inte kan åka måste någon lära mig! Snabbt och effektivt! Lösningen lär bli ett organiserat Vasaloppsläger och jag har börjat surfa runt en del bland alternativen. Kända, tidigare skickliga, vasalöpare håller sådana lite varstans och det är självklart kul att få teknikgrunderna från tidigare Vasaloppssegrare som t ex Staffan Larsson eller Håkan Westin. Vi får se vilket koncept jag till sist fastnar för. Mitten av januari torde vara optimalt så att jag, ifall snö skulle falla här nere, direkt kan ge mig ut och praktisera.
* Simning: Jag kan knappt ens simma bröstsim, avskyr alla former av badande och behöver hjälp. Min tanke är att hitta någon som kan ge mig 5-10 privatlektioner under hösten och att jag däremellan praktiserar med morgonsim före jobbet ett par ggr i veckan. Det vore väldigt skönt att kunna jobba på i lugn och ro med simtekniken utan att känna stress över att tävlingssäsongen nästa sommar snart står för dörren.
* Cykling: Jag fortsätter avvakta inköp av hoj. Det är så oerhört mycket utgifter förknippade med den här satsningen ändå. Istället kör jag vidare med motionscykelpass tills vidare och bygger därtill på med lite motionscykelintervaller senare i höst/vinter. Cyklingen kommer i huvudfokus i vår istället, tills vidare prioriterar jag att komma i mål på Vasaloppet, lära mig crawla samt lyfter uthållighetslöpningen ytterligare ett litet snäpp.
* Löpning: Jag behöver åtminstone en mara i kroppen innan jag står på Järnmansstartlinjen i aug nästa år. Tidigare har jag sneglat mot Paris i april 2013 men frågan är om jag inte borde förlägga den till höstsäsongen istället så att jag inte stör vårens cykelträning. Det vore skönt att känna att man är framme och race ready i en av triathlongrenarna redan före jul. LL ligger i slutet av september vilket gör det realistiskt att kika efter maror på varmare ort från slutet av oktober fram till Lucia
* Generellt upplägg: Jag tror jag fortsätter med mitt fyraveckorsperiod-schema med tre veckor tuff träning och en vecka lättare. De allra tuffaste veckorna kan då komma att se ut så här från okt-feb:
Mån: Motionscykel
Tis: Morgon - Simning, Kväll - Distanslöpning
Ons: Rullskidor
Tor: Morgon - Simning, Kväll - Intervallöpning (Backe eller 6*1000 m)
Fre: Ledigt
Lör: Förmiddag - Rullskidor, Eftermiddag - Motionscykelintervaller
Sön: Förmiddag - Distanslöpning, Kväll - Simning
Det ser ju helt galet tufft ut med 10 pass i veckan... I praktiken lär dock väldigt få veckor bli så tuffa då jobb, privata åtaganden, helgdagar, sjukdomar, skador, loppförberedelser och efterloppsvila kommer tvinga mig att prioritera bort rätt många pass. Ambitiöst ändå...
Jag genomförde faktiskt också sex pass veckan som gick och fullföljde fem av dem enligt plan. Bl a lyckades jag för första gången trycka av en serie backintervaller i Helsingborg konstant under 50 sek, en riktig sk milestone. Därtill gjorde jag ett av mina bättre motionscykelpass och höll en bit över 32 km/h i över fyra mil i början av veckan samt avverkade ytterligare 23 km terränglöpning fördelade över två pass och fick dessutom testat fartlek i 6 km för första gången. Så det vore fånigt att ta till fiaskorubriker om veckan som gick bara för att jag av säkerhetsskäl klev av motionscykeln tidigare idag och missade ett nytt årsbästa på terrängmilen ganska knappt igår.
Men ändå, jag kände att det behövdes lite pepp inför hösten och fortsatte helgens framtidsplaneringsprojekt med tillhörande skiss över träningsplanen okt-feb. Det har i sin tur lett till ett antal prioriteringsfrågeställningar och val:
* Rullskidor: Minst 1 oftast 2 ggr i veckan from oktober. För att kunna vara redo att genomföra detta skall jag ta tag i inköp i augusti. Det är önskvärt att få till detta längdskidåkningssubstitut på så optimalt vis som möjligt och därför kommer jag enligt tips från läsarsignaturen Vasaloppan förmodligen kontakta LUGIs skidsektion och hänga med på så många av deras pass som möjligt. Tolkade jag deras hemsida korrekt kör de ett pass i veckan i höst på lördagar kl 10-12 och jag har anpassat min träningskalender efter detta.
* Längdskidor: Som skåning och stadsbo måste man utgå ifrån att det blir en helt snöfri vinter. Eftersom jag inte kan åka måste någon lära mig! Snabbt och effektivt! Lösningen lär bli ett organiserat Vasaloppsläger och jag har börjat surfa runt en del bland alternativen. Kända, tidigare skickliga, vasalöpare håller sådana lite varstans och det är självklart kul att få teknikgrunderna från tidigare Vasaloppssegrare som t ex Staffan Larsson eller Håkan Westin. Vi får se vilket koncept jag till sist fastnar för. Mitten av januari torde vara optimalt så att jag, ifall snö skulle falla här nere, direkt kan ge mig ut och praktisera.
* Simning: Jag kan knappt ens simma bröstsim, avskyr alla former av badande och behöver hjälp. Min tanke är att hitta någon som kan ge mig 5-10 privatlektioner under hösten och att jag däremellan praktiserar med morgonsim före jobbet ett par ggr i veckan. Det vore väldigt skönt att kunna jobba på i lugn och ro med simtekniken utan att känna stress över att tävlingssäsongen nästa sommar snart står för dörren.
* Cykling: Jag fortsätter avvakta inköp av hoj. Det är så oerhört mycket utgifter förknippade med den här satsningen ändå. Istället kör jag vidare med motionscykelpass tills vidare och bygger därtill på med lite motionscykelintervaller senare i höst/vinter. Cyklingen kommer i huvudfokus i vår istället, tills vidare prioriterar jag att komma i mål på Vasaloppet, lära mig crawla samt lyfter uthållighetslöpningen ytterligare ett litet snäpp.
* Löpning: Jag behöver åtminstone en mara i kroppen innan jag står på Järnmansstartlinjen i aug nästa år. Tidigare har jag sneglat mot Paris i april 2013 men frågan är om jag inte borde förlägga den till höstsäsongen istället så att jag inte stör vårens cykelträning. Det vore skönt att känna att man är framme och race ready i en av triathlongrenarna redan före jul. LL ligger i slutet av september vilket gör det realistiskt att kika efter maror på varmare ort från slutet av oktober fram till Lucia
* Generellt upplägg: Jag tror jag fortsätter med mitt fyraveckorsperiod-schema med tre veckor tuff träning och en vecka lättare. De allra tuffaste veckorna kan då komma att se ut så här från okt-feb:
Mån: Motionscykel
Tis: Morgon - Simning, Kväll - Distanslöpning
Ons: Rullskidor
Tor: Morgon - Simning, Kväll - Intervallöpning (Backe eller 6*1000 m)
Fre: Ledigt
Lör: Förmiddag - Rullskidor, Eftermiddag - Motionscykelintervaller
Sön: Förmiddag - Distanslöpning, Kväll - Simning
Det ser ju helt galet tufft ut med 10 pass i veckan... I praktiken lär dock väldigt få veckor bli så tuffa då jobb, privata åtaganden, helgdagar, sjukdomar, skador, loppförberedelser och efterloppsvila kommer tvinga mig att prioritera bort rätt många pass. Ambitiöst ändå...
Avbruten cykling igen
Som jag misstänkte igår så är något fel. Efter 10 minuter av dagens cykelpass låg jag på en puls som jag ska ha efter tidigast 45 minuter. Då hade jag ändå redan saktat ned och lagt mig på en 5-7 lägre antal varv per minut i trampet. Efter 20 minuter klev jag av och när man kikar på passets data hade jag samma snittpuls idag som i måndags fastän jag körde med högre varvtal/minut och samma motstånd en hel timme längre då.
Det innebär att jag tvingats kliva av cykeln två ggr under denna träningsperiod efter 20 minuter vilket i sin tur gör att jag tappat bort två timmars planerad träning. Efter halva träningsperioden har jag avverkat ca 10 h jämfört med de planerade 12 h. Ingen katastrof på något vis. Däremot lär inte träningsmängden jämfört med föregående period (17 h) öka (första gången hittills) eftersom det snart är långledigt ifrån alla former av träning. Kanske lika bra det så att jag på allvar lyckas bli av med den skit som tror att min kropp är en trivsam tebjudning där man gärna stannar kvar länge runt bordet.
Det innebär att jag tvingats kliva av cykeln två ggr under denna träningsperiod efter 20 minuter vilket i sin tur gör att jag tappat bort två timmars planerad träning. Efter halva träningsperioden har jag avverkat ca 10 h jämfört med de planerade 12 h. Ingen katastrof på något vis. Däremot lär inte träningsmängden jämfört med föregående period (17 h) öka (första gången hittills) eftersom det snart är långledigt ifrån alla former av träning. Kanske lika bra det så att jag på allvar lyckas bli av med den skit som tror att min kropp är en trivsam tebjudning där man gärna stannar kvar länge runt bordet.
lördag 7 juli 2012
Nedtumme efter skogsrundan
Vadan denna besvikelse i hissen efter dagens löprunda?
Bakgrund: Kände mig rejält sliten i fredags efter att ha konditionstränat fem dagar i rad (sön-tor) för första gången i mitt vuxna liv och det var med stor tacksamhet jag njöt av en vilodag i träningskalendern. Dessutom kände jag redan på fredagsmorgonen att en ny förkylning eventuellt var på ingång, något var helt enkelt fel med halsen. Va f*n liksom, jag som aldrig är förkyld eller sjuk! Och nu... sedan jag började träna, så kommer dessa små åkommor på löpande band! Sätts immunförsvaret verkligen ned så mycket av träning eller är det en slump?
Nåväl, tog som försiktighetsåtgärd det riktigt pensionärslugnt hela fredagen och när jag vaknade hyggligt utvilad tidigt på lördagen hade läget åtminstone inte försämats. Det kändes ungefär likadant som dagen innan och jag bestämde mig för att det handlade om ren nojja och inbillan.
På schemat idag stod en mil terräng och eftersom mitt årsbästa på slingan faktiskt redan hunnit bli nästan en månad gammalt var det läge för att dra på med lite fart och putsa noteringen med de 10-30 sek som jag bedömde borde finnas att hämta.
Inte ens en grå väderlek och lätt regn skulle få stoppa mig och den första kilometern kändes alldeles lysande. Jag stod i princip på bromsen och passerade kilometerstolpen på den (för mig) förmodligen ultimata öppningen 5:10. Jag var helt övertygad om att jag var på väg mot en riktig kanonrunda!
Sen försämrades känslan sakta men säkert. Pulsnoteringar i de tyngre partierna på 171-174 under första halvan skulle varit ok om jag kört på ännu hårdare men tempot var inte våldsamt. Första halvan på 25:40 och tidsmässigt luktade det fortfarande rekordchans men känslan i kroppen var nu en helt annan med tillhörande tung andhämtning mest hela tiden. Sakta men säkert rann rekordet mig ur händerna och vid målgången hade jag missat med ca 20 sek. Visst, jag har bara gjort rundan snabbare två ggr i år, men precis som i torsdags när jag inte heller behövde skämmas över insatsen på 13 km är det något som inte är 100%. Jag var riktigt besviken i målet och fylld av tvivel - har utvecklingen verkligen stannat upp helt?
Inte förrän jag kom hem och hade analyserat igenom pulsdatan (dvs strax efter bilden i hissen i början av inlägget) kunde jag släppa besvikelsen. En medelpuls på 169 jämfört med 163 och 165 de två gångerna jag presterat bättre på samma milslinga vilket faktiskt är en betydande skillnad! Något står verkligen inte 100% rätt till vilket både kändes lugnande och oroande. Oroande för att jag inte vet om en sjukdom/förkylning/obehag ligger i utbrottsfasen och lugnande för att jag faktiskt kunde prestera så pass bra när kroppen bara vart med till hälften.
Dessutom kunde jag ta med mig en väldigt positiv känsla ifrån backarna på rundan idag. Det var inte där bekymret satt utan på de flacka partierna där jag absolut inte kunde accelerera upp fart. Skönt att benen är pigga i backarna trots den ständigt utökade träningsdosen iaf!
Nu blir det till att avvakta och se. Schemat ligger hyggligt tufft i den här veckan också före en efterlängtad megaslapp period. Kanske får jag stryka ett eller flera pass - blir till att lyssna extra noga på kroppen de närmaste dagarna.
Bakgrund: Kände mig rejält sliten i fredags efter att ha konditionstränat fem dagar i rad (sön-tor) för första gången i mitt vuxna liv och det var med stor tacksamhet jag njöt av en vilodag i träningskalendern. Dessutom kände jag redan på fredagsmorgonen att en ny förkylning eventuellt var på ingång, något var helt enkelt fel med halsen. Va f*n liksom, jag som aldrig är förkyld eller sjuk! Och nu... sedan jag började träna, så kommer dessa små åkommor på löpande band! Sätts immunförsvaret verkligen ned så mycket av träning eller är det en slump?
Nåväl, tog som försiktighetsåtgärd det riktigt pensionärslugnt hela fredagen och när jag vaknade hyggligt utvilad tidigt på lördagen hade läget åtminstone inte försämats. Det kändes ungefär likadant som dagen innan och jag bestämde mig för att det handlade om ren nojja och inbillan.
På schemat idag stod en mil terräng och eftersom mitt årsbästa på slingan faktiskt redan hunnit bli nästan en månad gammalt var det läge för att dra på med lite fart och putsa noteringen med de 10-30 sek som jag bedömde borde finnas att hämta.
Inte ens en grå väderlek och lätt regn skulle få stoppa mig och den första kilometern kändes alldeles lysande. Jag stod i princip på bromsen och passerade kilometerstolpen på den (för mig) förmodligen ultimata öppningen 5:10. Jag var helt övertygad om att jag var på väg mot en riktig kanonrunda!
Sen försämrades känslan sakta men säkert. Pulsnoteringar i de tyngre partierna på 171-174 under första halvan skulle varit ok om jag kört på ännu hårdare men tempot var inte våldsamt. Första halvan på 25:40 och tidsmässigt luktade det fortfarande rekordchans men känslan i kroppen var nu en helt annan med tillhörande tung andhämtning mest hela tiden. Sakta men säkert rann rekordet mig ur händerna och vid målgången hade jag missat med ca 20 sek. Visst, jag har bara gjort rundan snabbare två ggr i år, men precis som i torsdags när jag inte heller behövde skämmas över insatsen på 13 km är det något som inte är 100%. Jag var riktigt besviken i målet och fylld av tvivel - har utvecklingen verkligen stannat upp helt?
Inte förrän jag kom hem och hade analyserat igenom pulsdatan (dvs strax efter bilden i hissen i början av inlägget) kunde jag släppa besvikelsen. En medelpuls på 169 jämfört med 163 och 165 de två gångerna jag presterat bättre på samma milslinga vilket faktiskt är en betydande skillnad! Något står verkligen inte 100% rätt till vilket både kändes lugnande och oroande. Oroande för att jag inte vet om en sjukdom/förkylning/obehag ligger i utbrottsfasen och lugnande för att jag faktiskt kunde prestera så pass bra när kroppen bara vart med till hälften.
Dessutom kunde jag ta med mig en väldigt positiv känsla ifrån backarna på rundan idag. Det var inte där bekymret satt utan på de flacka partierna där jag absolut inte kunde accelerera upp fart. Skönt att benen är pigga i backarna trots den ständigt utökade träningsdosen iaf!
Nu blir det till att avvakta och se. Schemat ligger hyggligt tufft i den här veckan också före en efterlängtad megaslapp period. Kanske får jag stryka ett eller flera pass - blir till att lyssna extra noga på kroppen de närmaste dagarna.
torsdag 5 juli 2012
En fartlek, en karaktärsrunda och en indisk fanclub(!)
Igår skulle jag träffa en gammal pluggkompis på kvällen men lyckades då fixa så att det blev jobb hemifrån vilket möjliggjorde lunchträning. På schemat stod ett kort löppass (6 km) och jag bestämde mig för att testa träningsformen fartlek i Pildammsparken. Grundtanken med fartlek är att hitta en lustfylld form av intervalliknande träning där löparen då och då tydligt tempoväxlar under en kortare eller längre sträcka. Jag misslyckades lite eftersom jag var toktaggad i det fina vädret och gick ut alldeles för hårt helt utan att inleda med uppvärmningslöpning. Brände av en kilometersintervall på 4:33 och efter det var det svårt att växla upp och hålla farten någon längre tid än 100-200 meter för samtidigt skall grundlöpningen mellan ökningarna gå i hygglig fart. Gick i mål på nästan exakt 30 min med något blodad tand trots att jag inte fick till det. Detta är ett tidseffektivt sätt att träna som jag ska testa fler gånger.
Över då till dagens löprunda över 13 km i Bokskogen som blev till en riktig karaktärsprövning. Gårdagskvällen med den gamla pluggkompisen slutade med ett par öl för mycket och samtidigt skulle jag med detta pass ge mig på att för första gången i vuxen ålder konditionsträna för femte dagen i rad. Visst, det kändes hyggligt de första 3 kilometerna men sedan tog jag mycket snabbt slut och var länge inställd på att avbryta efter 7-8 km.
Jag var helt mosig och gick ifrån 5:30-tempo till att kriga för att hålla 6-tempo på bara någon minut. Det enda som fick mig att fortsätta var vetskapen om att jag inte förtjänade en cykelfika efteråt i det fina vädret om jag inte fullföljde mitt jobb. Jag grejade det, med nöd och näppe. När jag var som allra tröttast och bara hade ca 500 meter kvar hör jag en röst med svensk-indisk brytning säga "Hallå, hallå". Mötet i spåret är ingen mindre än min nyfunne vän indiern som jag numera alltid tycks träffa på i Bokis trots att han påstår att han bara löptränar en gång i veckan. Jag försökte hälsa tillbaka och låta så oberörd som möjligt men vet inte om jag lyckades nåt vidare.
I mål kom jag iaf. På en icke-skäms tid dessutom på drygt 1:13 (5:38/km). Inte fantastiskt men inte heller alls så illa som det kändes och en av orsakerna till detta var att min dyra pulsklockas gps återigen lurat mig och reggat rundan 340 meter för kort. Irriterande eftersom det säkert slagit ut flera av mina km-tider och fått mig i en negativ tankespiral.
Tada! Belöningscykelfika såklart:
Satt kvar en lång stund och njöt i solen och väntade in indiern från dennes milrunda. Under tiden upptäckte jag att jag sprungit sönder min ena sko så nu får man väl rulla ut shoppingvagnen igen:
Indierns löjligt vackra dotter dök upp och hälsade lite blygt. Hon brukar springa sjuan och komma in en kvart före honom. Långt senare ser jag en sliten indier komma sakta gåendes i en genomsvettig svensk landslagströja. Jag hade då i lugn och ro hunnit få i mig en massa vätska, eftersvettas och på alla sätt återhämtat mig och ser förmodligen oförskämt fräsch ut. Han är helt slut. "Varmt och kvavt idag" säger han, "Hur långt sprang du?". Jag berättar att jag körde 13 km och han utbrister som alltid: "Du är galen, du är elit" omåomigen. Han kallar mig galen vad jag än berättar om min träning och är uppriktigt skitimponerad vilket är rätt kul.
Efter ett tag går han in i en underlig redogörelse om sin vinterträning i Bokskogen där han lämnar stigarna och pulsar i djup snö. Det känns som en helt absurd kulturkrock med en indier i stora snödrivor som dessutom enligt redogörelsen tycks ramla i drivorna då och då och jag får bita mig i läppen för att inte börja fnittra hysteriskt. Men han är trevlig som fasen och rätt skön att tugga loss med. Trodde han skulle svimma när jag berättade om att jag siktar mot Lidingöloppet. "3 mil backe, du är galen, du är elit". Jag tror jag tar berättelsen om mitt sikte på Ironman nästa år med honom en annan gång, han kan få hjärtslag så imponerad han lär bli. Han har inte bestämt sig än om han ställer upp i halvmaran i augusti. Jag hoppas på det, vore kul att imponera på honom och den vrålsnygga dottern. Min egen lilla indiska fanclub i Bokskogen...
Över då till dagens löprunda över 13 km i Bokskogen som blev till en riktig karaktärsprövning. Gårdagskvällen med den gamla pluggkompisen slutade med ett par öl för mycket och samtidigt skulle jag med detta pass ge mig på att för första gången i vuxen ålder konditionsträna för femte dagen i rad. Visst, det kändes hyggligt de första 3 kilometerna men sedan tog jag mycket snabbt slut och var länge inställd på att avbryta efter 7-8 km.
Jag var helt mosig och gick ifrån 5:30-tempo till att kriga för att hålla 6-tempo på bara någon minut. Det enda som fick mig att fortsätta var vetskapen om att jag inte förtjänade en cykelfika efteråt i det fina vädret om jag inte fullföljde mitt jobb. Jag grejade det, med nöd och näppe. När jag var som allra tröttast och bara hade ca 500 meter kvar hör jag en röst med svensk-indisk brytning säga "Hallå, hallå". Mötet i spåret är ingen mindre än min nyfunne vän indiern som jag numera alltid tycks träffa på i Bokis trots att han påstår att han bara löptränar en gång i veckan. Jag försökte hälsa tillbaka och låta så oberörd som möjligt men vet inte om jag lyckades nåt vidare.
I mål kom jag iaf. På en icke-skäms tid dessutom på drygt 1:13 (5:38/km). Inte fantastiskt men inte heller alls så illa som det kändes och en av orsakerna till detta var att min dyra pulsklockas gps återigen lurat mig och reggat rundan 340 meter för kort. Irriterande eftersom det säkert slagit ut flera av mina km-tider och fått mig i en negativ tankespiral.
Tada! Belöningscykelfika såklart:
Satt kvar en lång stund och njöt i solen och väntade in indiern från dennes milrunda. Under tiden upptäckte jag att jag sprungit sönder min ena sko så nu får man väl rulla ut shoppingvagnen igen:
Indierns löjligt vackra dotter dök upp och hälsade lite blygt. Hon brukar springa sjuan och komma in en kvart före honom. Långt senare ser jag en sliten indier komma sakta gåendes i en genomsvettig svensk landslagströja. Jag hade då i lugn och ro hunnit få i mig en massa vätska, eftersvettas och på alla sätt återhämtat mig och ser förmodligen oförskämt fräsch ut. Han är helt slut. "Varmt och kvavt idag" säger han, "Hur långt sprang du?". Jag berättar att jag körde 13 km och han utbrister som alltid: "Du är galen, du är elit" omåomigen. Han kallar mig galen vad jag än berättar om min träning och är uppriktigt skitimponerad vilket är rätt kul.
Efter ett tag går han in i en underlig redogörelse om sin vinterträning i Bokskogen där han lämnar stigarna och pulsar i djup snö. Det känns som en helt absurd kulturkrock med en indier i stora snödrivor som dessutom enligt redogörelsen tycks ramla i drivorna då och då och jag får bita mig i läppen för att inte börja fnittra hysteriskt. Men han är trevlig som fasen och rätt skön att tugga loss med. Trodde han skulle svimma när jag berättade om att jag siktar mot Lidingöloppet. "3 mil backe, du är galen, du är elit". Jag tror jag tar berättelsen om mitt sikte på Ironman nästa år med honom en annan gång, han kan få hjärtslag så imponerad han lär bli. Han har inte bestämt sig än om han ställer upp i halvmaran i augusti. Jag hoppas på det, vore kul att imponera på honom och den vrålsnygga dottern. Min egen lilla indiska fanclub i Bokskogen...
tisdag 3 juli 2012
Varför denna backe?
Det finns ett väldigt enkelt svar på frågan i rubriken men innan jag går in på det släpper jag på serien ifrån backintervallerna på Kinesiska Muren tidigare ikväll med det enda tidigare "maxade" backintervallpasset (dvs 12*200 meter) som jämförelse:
12 juni (sek): 49-49-48-48-48-49-50-49-48-48-49-49
03 juli (sek): 49-48-48-49-48-49-48-48-49-49-49-47
Det blev alltså, för första gången sedan jag satte igång med detta pass, en serie med alla intervallerna under 50 sek! Wooooo, förtjänar ju faktiskt en fanfar för detta var en riktig milstolpe!
Notera sista grymma tolfte intervallen. 46,6 gjorde jag faktiskt på den! En riktig friidrottarsnubbe dök upp i backen och startade sin första intervall samtidigt som jag skulle köra igång min sista. Han startade som en raket de första 20 meterna men sedan höll vi jämna steg och på slutet tog jag faktiskt på denna perfekta hare som måste känt sig riktigt jagad av mina steg i bakhasorna. När jag sedan pustade ut under mina sex minuters vila före hemjoggen såg jag hur han startade upp intervall två betydligt försiktigare - kanske sumpade han för mycket krafter på att hålla undan för mig, jag vill iaf tro det, he he...
Rubriken då? Jo, svaret finns i Runner´s Worlds "Filmen från Abborrbacken 2011" som bidrar till att sprida legenden om denna omsusade backe/vägg som dyker upp som en objuden gäst under mitten av Lidingöloppets tredje mil. Mitt mål är att klara den (samt alla andra backar under loppet) utan att behöva gå och då är jag övertygad om att man måste träna på höjdstigningar, både som intervaller och under de långa passen.
Igår fick jag också en liten revansch på motionscykeln efter det förra fiaskot (tvingades ju senast att kliva av efter 20 minuter pga Kievsjukan). 80 minuters cykling för första gången och även längre än 4 mil för första gången. 42,35 km via 31,76 km/h. Medel- och maxpuls på 137/153. Ganska bra men nog inte riktigt det bästa jag levererat under dessa pass. Riktigt, riktigt borta kändes inte Kievsjukan igår men idag vill jag påstå att jag kände mig 99% frisk och efter intervaller, biltur hem och kvällsmat vart jag halvt på väg att ge mig ut på ett pass till. Ett fint friskhetstecken!
Imorgon ska jag testa en (för mig) ny typ av löppass som rekommenderas i vart och vartannat träningsprogram. Mer om detta senare i veckan.
12 juni (sek): 49-49-48-48-48-49-50-49-48-48-49-49
03 juli (sek): 49-48-48-49-48-49-48-48-49-49-49-47
Det blev alltså, för första gången sedan jag satte igång med detta pass, en serie med alla intervallerna under 50 sek! Wooooo, förtjänar ju faktiskt en fanfar för detta var en riktig milstolpe!
Notera sista grymma tolfte intervallen. 46,6 gjorde jag faktiskt på den! En riktig friidrottarsnubbe dök upp i backen och startade sin första intervall samtidigt som jag skulle köra igång min sista. Han startade som en raket de första 20 meterna men sedan höll vi jämna steg och på slutet tog jag faktiskt på denna perfekta hare som måste känt sig riktigt jagad av mina steg i bakhasorna. När jag sedan pustade ut under mina sex minuters vila före hemjoggen såg jag hur han startade upp intervall två betydligt försiktigare - kanske sumpade han för mycket krafter på att hålla undan för mig, jag vill iaf tro det, he he...
Rubriken då? Jo, svaret finns i Runner´s Worlds "Filmen från Abborrbacken 2011" som bidrar till att sprida legenden om denna omsusade backe/vägg som dyker upp som en objuden gäst under mitten av Lidingöloppets tredje mil. Mitt mål är att klara den (samt alla andra backar under loppet) utan att behöva gå och då är jag övertygad om att man måste träna på höjdstigningar, både som intervaller och under de långa passen.
Igår fick jag också en liten revansch på motionscykeln efter det förra fiaskot (tvingades ju senast att kliva av efter 20 minuter pga Kievsjukan). 80 minuters cykling för första gången och även längre än 4 mil för första gången. 42,35 km via 31,76 km/h. Medel- och maxpuls på 137/153. Ganska bra men nog inte riktigt det bästa jag levererat under dessa pass. Riktigt, riktigt borta kändes inte Kievsjukan igår men idag vill jag påstå att jag kände mig 99% frisk och efter intervaller, biltur hem och kvällsmat vart jag halvt på väg att ge mig ut på ett pass till. Ett fint friskhetstecken!
Imorgon ska jag testa en (för mig) ny typ av löppass som rekommenderas i vart och vartannat träningsprogram. Mer om detta senare i veckan.
söndag 1 juli 2012
Runt, runt
Härligt med helg! Inte minst nu när sommaren så sakteliga tycks hålla på att bryta igenom. Efter torsdagens megarunda på 23 km terräng gav jag mig själv två vilodagar där ansträngda lår och vader fick en välförtjänt lugn stund. Vilodagarna har därtill inneburit ganska många glas vin samt faktiskt en Kievsjuka på tillbakagång. Slut på snorigheten nu, bara lätt rethosta då och då samt en allmän känsla av att jag inte riktigt är 100% frisk. Seg sak den där.
Det pass som fått stryka en del på foten de sista veckorna är de platta intervallerna men idag var det iaf dags. Förväntningarna på prestationen var obefintliga (megarundan satt kvar i benen, två kvällar i rad med alkohol och inte minst Kievsjukan). Väl framme vid Tallriken efter uppjoggen kunde jag konstatera att det var oväntat folktomt i parken i det fina varma vädret. Rundan går bakom träden runt den gräsplätt som delvis syns nedan och vissa fina dagar är detta gräs fullständigt fullproppat med soldyrkande Malmöbor.
Jag öppnade extra försiktigt med de tre första femhundringarna på mellan 2:05-2:08. Det kändes ändå hyggligt ok efter hälften och på de sista tre drog jag på lite tuffare och levererade tider mellan 2:00-2:01. Klart schysst avslutning i värmen efter den medvetet mjäkiga öppningen och jag kunde inte låta bli att föreviga en toksvettning när jag pustade på gräsmattan efter intervall 6:
Eftersom jag kände mig reko vågade jag släppa på lite i hemjoggen efter fyra minuters vila och kunde då helt oberörd hålla sub 5:20 fart. Under mina första intervallpass kämpade jag som ett djur i nedjoggen för att fixa sub 6:00/km men å andra sidan fegade jag inte lika mycket då på de tre första intervallerna som idag.
Efter nedjoggen myste jag till med ytterligare en svettbildserie bara för att liksom bevisa för mig själv eller nåt att de här passen faktiskt är ansträngande, ha ha:
Det pass som fått stryka en del på foten de sista veckorna är de platta intervallerna men idag var det iaf dags. Förväntningarna på prestationen var obefintliga (megarundan satt kvar i benen, två kvällar i rad med alkohol och inte minst Kievsjukan). Väl framme vid Tallriken efter uppjoggen kunde jag konstatera att det var oväntat folktomt i parken i det fina varma vädret. Rundan går bakom träden runt den gräsplätt som delvis syns nedan och vissa fina dagar är detta gräs fullständigt fullproppat med soldyrkande Malmöbor.
Jag öppnade extra försiktigt med de tre första femhundringarna på mellan 2:05-2:08. Det kändes ändå hyggligt ok efter hälften och på de sista tre drog jag på lite tuffare och levererade tider mellan 2:00-2:01. Klart schysst avslutning i värmen efter den medvetet mjäkiga öppningen och jag kunde inte låta bli att föreviga en toksvettning när jag pustade på gräsmattan efter intervall 6:
Eftersom jag kände mig reko vågade jag släppa på lite i hemjoggen efter fyra minuters vila och kunde då helt oberörd hålla sub 5:20 fart. Under mina första intervallpass kämpade jag som ett djur i nedjoggen för att fixa sub 6:00/km men å andra sidan fegade jag inte lika mycket då på de tre första intervallerna som idag.
Efter nedjoggen myste jag till med ytterligare en svettbildserie bara för att liksom bevisa för mig själv eller nåt att de här passen faktiskt är ansträngande, ha ha:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)